29 april 2018

Flisan och orättvisan

text: Linda Palm, illustrationer: Jonas Olsson. Recex från förlaget.

Flisan tycker att hennes föräldrar aldrig har tid för henne. De har inte hunnit inviga den nya kojan för att föräldrarna har så mycket annat för sig. Det är orättvist!

Det här är första delen i en planerad serie. Med tanke på titeln trodde jag att boken skulle handla mer om orättvisor och vad det är, men den handlar mer om att bygga koja och om invigningen av den. Å andra sidan behöver det inte alltid vara dramatiskt när en ska prata om orättvisor. Ur ett barns perspektiv kretsar världen ofta kring barnet, och då finns det mycket som upplevs orättvist mitt i den vanliga vardagen. Det förmedlas både genom text och bild, vilket jag tror kan hjälpa barn och vuxna att börja prata om orättvisor, vilket inte alltid är så lätt. Lyssnare/tittaren/läsaren kan fundera tillsammans över vad som händer, eftersom bilderna ibland säger något annat än vad Flisan berättar. Längst bak finns även samtalsfrågor för de som vill prata vidare om ämnet.

Illustrationerna är färgglada, uttrycksfulla och härliga. Jag tror den här boken, mitt i vardagen, kan hjälpa familjer till intressanta samtal. Eftersom Linda Palm skrivit skickligt om svåra ämnen tidigare, ska det bli spännande att se vad hon behandlar i resten av serien.

Första meningen: Mamma och pappa får en massa brev hela tiden.
Antal sidor: 30
Förlag: Libris förlag, 2018

25 april 2018

Vem ska hålla Bladen brinnande?

I det senaste avsnittet av barn- och ungdomsbokpodden Bladen brinner tillkännagav upphovsmakarna Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck att nästa avsnitt blir det sista de gör. I två år (32 avsnitt) har de träffat, intervjuat och följt med författare och illustratörer. De har gett oss koll på trender och utgivning, reflekterat, uppmärksammat, ifrågasatt, efterlyst och tipsat om en otrolig mängd böcker (och jag har blivit inspirerad att läsa typ alla).

Men nu ska de inte göra det i poddform längre.

Någon behöver ta över.

Barn- och ungdomsböcker får fortfarande alldeles för lite plats i tv, radio och tidningar. Recensionerna är få, bokpriser för målgruppen uppmärksammas sällan och ibland verkar litteraturkritiker inte ens veta om att det görs stora mängder riktigt bra litteratur för människor under 18 år. För då hade de väl tipsat om alla bra böcker som publiceras för målgruppen? Istället klagas det på att barn och unga läser för lite, men media verkar inte försöka göra något åt det genom att recensera, tipsa eller uppmärksamma. Det vore väl att sträcka sig för långt. Det är ju mest vuxna som läser/tittar/lyssnar det de skriver. Ja, det är sant. Men många av de är föräldrar, jobbar med eller känner barn som behöver och vill läsa/titta/lyssna på bra berättelser.

Podden Bladen brinner har lyckats ta sig till de som saknat det medierna inte ger (exempel på källa). Bjärbo, Lindbäck och alla andra medverkande har lyckats boktipsa bortom Astrid Lindgren och Harry Potter (d.v.s. om alla fantastiska nya böcker), de har öppnat ögon och fyllt på vill läsa-listor till bristningsgränsen, de har gjort ett gediget jobb och fyllt ett tomrum i rapporteringen om barn- och ungdomslitteratur.

Vem tar över nu? Någon som brinner för läsning, barn och unga, illustrationer och texter och deras samspel, penslar, skrivrum, researchmetoder, författare och illustratörer, trender, reflektioner, vad som saknas och vad som händer i litteraturvärlden: riktigt barn och unga. Någon som är sugen på att gotta ned sig i den flod av nya riktigt bra barn- och ungdomsböcker som publiceras i Sverige varje år. Någon som vill podda om det här.

Bladen brinner, eller någon liknande podd, måste ha en framtid. Därför: Det fortsätter komma nya böcker, illustratörer och författare att uppmärksamma och det fortsätter komma nya människor att nå fram till.

Tack Lisa och Johanna för det otroligt braiga arbete ni gjort!

24 april 2018

Pluggtid vs lästid

De kommande fem veckorna kör jag slutspurten på år 1 på min utbildning. Det innebär en hel drös med tentor, seminarier, duggor och att tiden för egen läsning krymper drastiskt.

Varsågoda, bild på en blomma som gör mig lycklig!
Framöver ska jag recensera ett gäng bra böcker, bland annat Papperssjälar, Idag är allt och Det blå mellan himmel och hav. Jag vill gärna läsa flera av vårens nyheter, bland annat Kvinnor och makt, Children of Blood and Bone, sista Billie-boken och Dagen du förstörde allt. Plus flera som har några mer månader på nacken, såklart. Men. Det får bli senare. Med juni börjar nämligen ett tre månader långt sommarlov! Det innebär visserligen en del jobb, men inget plugg! Läslistan inför det är redan orimligt lång, men det är ändå ett härligt problem.


Vad vill du läsa i vår?

20 april 2018

Inte för nära

av Colleen Oakley

Jubilee är allergisk mot människor. Om någon rör vid henne kan hon dö. På grund av det har hennes mamma lämnat henne och Jubilee har tillbringat de senaste nio åren instängd i huset. Hon har blivit expert på att leva utan att lämna huset, men när Jubilees mamma plötsligt dör och hennes man slutar skicka pengar, tvingas Jubilee ut. Hon måste skaffa ett jobb och inser snabbt att det betyder att hon måste träffa människor. När hon träffar Eric och hans son Aja blir det där både ännu mer skrämmande och kanske även... väldigt bra...

Den här boken fick äran att få tid för sträckläsning, och det gjorde att jag slukades upp av den ganska snabbt. Det är en härlig feel good med ett väldigt stort hinder: Jubilee får verkligen inte röra vid någon. Jag kände skräcken med henne och ryckte till när min man kom i närheten av mig när jag läste, som om jag hade samma allergi som Jubilee. Ett konstigt, men väldigt bra tecken på att det är en bra bok.

Egentligen handlar boken lika mycket om Eric och hans adopterade son Aja. Eric har svårt att nå fram till Aja efter hans föräldrars tragiska död, och samtidigt måste Eric brottas med sin dotter som inte vill prata med honom. Han är ganska tafatt i handling, och många gånger även i tanken, men om han bara hade ventilerat sig lite eller gjort mer av vad han tänker, hade det kunnat bli så mycket bättre. Jag föll snabbt för karaktärerna och deras berättelser och när jag läst sista sidan lämnades jag med book hangover. Jag uppskattade verkligen att läsa den här boken, och snabbt gick det!

Boken har ett tilltalande språk och blandar vemod och mysigt hopp. Till skillnad från många böcker i genren tycker jag Jubilee står upp för sig själv utan att behöva bekräftelse från en man. Men framsidan. Vad hände där? Sådär skulle Jubilee aldrig gå klädd!

Första meningen: New York Times: Flickan som ingen kan röra vid, av William Colton.
Antal sidor: 407 
Förlag: Lavender Lit, 2017
Originaltitel: Close Enough to Touch, 2017
Översättare: Hanna Williamsson

17 april 2018

Som om jag vore fantastisk

av Sofia Nordin

Det här är den tredje boken i serien, spoilervarning om du inte läst En sekund i taget eller Spring så fort du kan.

I den tredje boken om Sofia Nordins framtidsskildring, där en feber dödat nästan alla människor, får vi följa Ella. Tillsammans med Nora lämnar hon livet på gården och vännerna som finns kvar. Det känns som att livet har fullt med möjligheter, särskilt eftersom Nora verkar göra precis vad Ella vill. Men allt blir inte som de tänkt sig ute i den trasiga världen, på insidan av Ella stormar känslorna och det är svårt att hitta rätt väg.

Nordin skriver skickligt och hinner få med mycket spännande på en lagom mängd sidor. Den här boken handlar mycket om Ella och hennes tankar. I sin jakt på bekräftelse och identitet blir hon självisk för att testa hur mycket hon är värd, hur mycket Nora är beredd att offra för henne. Hon blir osympatisk och i tankarna otrevlig, men samtidigt så mänsklig och trovärdig. Vissa stunder vill jag ruska om henne och få henne att förstå att allt inte handlar om henne och att hon sårar människor med sitt beteende. Andra stunder vill jag krama om henne av precis samma anledningar. Trots att en stor katastrof nästintill ödelagt landet, handlar så mycket om relationer och identitet i tonåringens huvud. Vad som än händer kommer vi alltid vara sökare.

För att behålla spänningen för dig som inte läst boken än, kan jag egentligen inte säga mycket mer om handlingen, men jag tycker den håller kvalité och för storyn fram på ett bra sätt. Jag är så nyfiken på hur äventyret kommer sluta i den fjärde och sista boken!

Dystopier brukar inte vara min grej, men när det handlar om relationer och en hel del vardagsrealism, tilltalar det mig mer. Nordin skriver skickligt och mycket väl riktat till målgruppen. Som om jag vore fantastisk är spänningsspäckad både fysiskt och psykiskt.

Första meningen: När vi står på gårdsplanen och säger hej då är hela världen full av solsken
Antal sidor: 188
Förlag: Rabén & Sjögren, 2015

14 april 2018

Nummer fem från vänster

av Jennifer Thompson, Ronald Cotton och Erin Torneo

En natt tar sig en man in i Jennifers lägenhet och våldtar henne. Ilskan får henne att till varje pris vilja sätta fast den skyldige, och vid vittneskonfrontationen pekar hon ut Ronald. Han döms till ett fängelsestraff som ska vara en livstid plus 50 år. Men Ronald är oskyldig.

Det här är en sann berättelse som växelvis förs fram av två offer. Den ena blev offer för en våldtäkt, den andra för ett misstag som tvingade honom till 11 år i fängelse. Efter den tiden hjälpte nämligen de nyupptäckta DNA-undersökningsmetoderna Ronald att bli oskyldigförklarad. Så här i efterhand vet vi att Jennifer och Ronald är nära vänner, trots att de båda skadat den andra (vilket visade sig vara falskt gentemot Ronald). Ronald undrar vad Jennifer tänker, som pekade ut en oskyldig man, och Jennifer funderar på hur hon ska kunna leva med att ha gjort just det.

Historien är fascinerande och grep tag i mig. Det finns så många frågor jag själv skulle ha väldigt svår att ta itu med, så många känslor och trasiga år. Det talar till det innersta i läsaren, vilket gör det mycket intressant att läsa om. Det är en inspirerande och hänförande historia om att gå från vrede till kärlek, och framförallt om förlåtelse. Det är intressant att läsa från både Jennifers och Ronalds perspektiv.

Samtidigt är det här en bok om rasism och ett hemskt, amerikanskt fängelsesystem. De grunder Ronald är dömd på handlar mest om hans hudfärg och domarens och åklagarens förutfattade meningar och rasistiska åsikter. Efter det skildras en skrämmande fängelsevistelse och jag blir frustrerad flera gånger om.

Jag sträckläste den här boken och den berörde mig på ett sätt som säkert kommer få den att stanna kvar, både i mitt minne och på listan över biografier att rekommendera.

Första meningen: Ronald Cotton står några rader bakom Jennifer Thompson-Cannino och ser att hon sträcker på halsen och tittar efter honom i publiken, letar efter hans ansikte bland föräldrarna som har kommit för att titta på när deras barn spelar fotboll. 
Antal sidor: 287
Förlag: Libris förlag, 2011, pocket 2013
Originaltitel: Picking Cotton: Our Memoir of Injustice and Redemption, 2009
Översättare: Maria Store

11 april 2018

Stig

text av Annica Hedin, illustrationer av Per Gustavsson

"En sak är väldigt fel. Ser du hålet där? Det var där Stig brukade sitta."

Stig är borta och ersatt av ett hål. Det verkar finnas överallt, men alla tycks inte se det. Huvudpersonen är medveten om det varje dag, i allt hen brukade göra med Stig. Men ibland försvinner hålet eller blir mindre.

Redan på första uppslaget inser vi att något är fel. En stol är tom. Vi får snabbt veta att något väldigt sorgligt har hänt och inser att det här behöver hanteras på något sätt. Hedin och Gustavsson har gjort ett riktigt bra jobb med en talande kombination av text och bild. De tar sorgen till barnens nivå, de vågar förmedla det tunga och hemska, men visar ändå på att sorg kan se ut på olika sätt och att det finns hopp. De visar också att det går (är okej!) att ha roligt med Stig i minnet.

Min önskan är att inget barn ska behöva känna igen sig i den här boken, men tyvärr utsätts även barn för sorg. Jag tror och hoppas att den här boken kan vara en hjälp på vägen, när orden är svåra att formulera eller inte ens finns. Om du känner ett barn som förlorat en vän eller familjemedlem tror jag den här boken kan hjälpa. Jag hoppas och tror det. Stig hamnar på min bilderbokstopplista.

Första meningen: Det här kanske ser ut som en vanlig fiskpinnemiddag.
Antal sidor: 32
Förlag: Rabén & Sjögren, 2017

8 april 2018

Tonårstjejens dagbok

- Dagbokstexter skrivna mellan år 1904 och 2017
red. Daniela Auerbach och Lovisa Henoch

När Auerbach och Henochs konstnärliga samarbete Mikaela Krestesen Ropa fick ett stipendium, använde de delar av pengarna till att skapa Tonårstjejens dagbok. De har samlat dagboksanteckningar från 1904 till 2017, för att visa på att den härliga, bråkiga tonårstiden, samhörighet och att tonårstankar inte förändras så mycket över tid. De texter redaktionen valt handlar, då liksom nu, om vänskap, kärlek, identitet, smärta, ångest, fester och sökande. Det är fascinerande att läsa om texter från olika årtionden, men att det ändå inte skiljer så mycket i innehållet.

Textsamlingen har potential att skapa mycket igenkänning och förhoppningsvis även hopp. Om jag kan känna igen mig i en text som skrevs för 50, 60, 70, 80 år sedan, borde det väl finnas någon nu som känner som jag? Om de som var tonåringar när mina föräldrar var tonåringar verkar kunna beskriva mina känslor, kanske det finns någon vuxen som kan förstå mig idag? Här finns mycket intressant att hämta!

Vissa texter är svåra att läsa, eftersom de är hämtade direkt ur dagböcker. En del av dem finns transkriberade längst bak, andra får jag försöka dechiffrera själv.

Jag gillar blandningen av illustrationer, fotografin, klotter, urklipp och text i olika färger och former, på olika papper och med en tydlig känsla av verklighet. Dagboksanteckningar kan vara bland det mest privata en kan läsa (jag vill inte att någon ska läsa min dagbok, även om jag inte brukar skriva några hemlisar där), så det känns stort att kvinnor delat med sig av sina texter, många av dem lever trots allt fortfarande.

Själv har jag svårt att ta till mig många av texterna, eftersom tonåringarna i boken festar och gör uppror mer än vad jag gjorde som tonåring. Däremot finns det något för de flesta, och det uppskattar jag. Jag hade gärna läst mer om feminism och jämställdhet genom seklet, men kanske kan det bli fokus i en uppföljare?
 




Första meningen:
Tonårstjejens dagbok består av dagbokssidor skrivna av tjejer 13-19 år gamla i Sverige under ett sekel.
Antal sidor: 104
Förlag: Rabén & Sjögren, 2017

5 april 2018

Böneexperimentet

av Mirande Threlfall-Holmes

Inför fastan (som inleddes i mitten av februari och slutade i och med påsken) fick jag förfrågan om att hänga med Libris i deras fasteutmaning. Den handlade om att följa den här boken genom 14 olika böneexperiment. Författaren vill uppmuntra till att be på olika sätt (se "första meningen" nedan), det kan handla om så mycket mer än att sitta på en stol med knäppta händer och slutna ögon. En del tilltalas av det, andra vill ha mer kreativa former, och den här boken ger många bra förslag.

Några av experimenten handlar om att färglägga ett bibelord (lite som mandala, fast med ett bibelord bland mönstren), göra en bönekoja, fördjupa sig i Herrens bön och be med kroppen eller pärlor. Vissa experiment kände jag mig inte alls bekväm med, medan jag kunde ta till mig andra bättre. Det var spännande att få testa på nya sätt att be, eller bara slappna av, och jag skulle gärna vilja testa några av experimenten med andra. Den här boken passar lika bra för enskild bön som för bönegrupper, tonårssamlingar och bönemöten. Förhoppningsvis kan experimenten få spridning så att fler kan hitta sitt sätt att be eller slappna av i godheten.

Första meningen: Den här boken började som en blogg, "The Teenage Prayer Experiment", där jag varje vecka skrev ett förslag på hur man kan be, och så testade min son Noah att göra det och bloggade sedan om hur det gick.
Antal sidor: 176
Förlag: Libris, 2017, tack för recex!
Originaltitel: The Little Book of Prayer Experiments, 2016
Översättare: Carolina Klintefelt

2 april 2018

Månadens bästa: mars

I mars läste jag många bra böcker. När du ler stannar tiden av Anna Pella och Nummer fem från väster om Jennifer Thompson och Ronald Cotton berörde mig särskilt med sina biografier. Det får bli dem jag korar till månadens bästa.


Jag tyckte även lite extra om Memorys bok av Petina Gappah och Visheten vaknar av Elin Säfström. Som om jag vore fantastisk av Sofia Nordin var en annan bok jag sträckläste, även om den stundtals gjorde mig frustrerad.


Utöver dem har jag även läst:
* En dag ska jag bygga ett slott av pengar  - Evin Ahmad
* Kenta och barbisarna - Pija Lindenbaum
* Else-Marie och småpapporna - Pija Lindenbaum
* Tonårstjejens dagbok - red. Daniela Auerbach och Lovisa Henoch