Inte för nära

av Colleen Oakley

Jubilee är allergisk mot människor. Om någon rör vid henne kan hon dö. På grund av det har hennes mamma lämnat henne och Jubilee har tillbringat de senaste nio åren instängd i huset. Hon har blivit expert på att leva utan att lämna huset, men när Jubilees mamma plötsligt dör och hennes man slutar skicka pengar, tvingas Jubilee ut. Hon måste skaffa ett jobb och inser snabbt att det betyder att hon måste träffa människor. När hon träffar Eric och hans son Aja blir det där både ännu mer skrämmande och kanske även... väldigt bra...

Den här boken fick äran att få tid för sträckläsning, och det gjorde att jag slukades upp av den ganska snabbt. Det är en härlig feel good med ett väldigt stort hinder: Jubilee får verkligen inte röra vid någon. Jag kände skräcken med henne och ryckte till när min man kom i närheten av mig när jag läste, som om jag hade samma allergi som Jubilee. Ett konstigt, men väldigt bra tecken på att det är en bra bok.

Egentligen handlar boken lika mycket om Eric och hans adopterade son Aja. Eric har svårt att nå fram till Aja efter hans föräldrars tragiska död, och samtidigt måste Eric brottas med sin dotter som inte vill prata med honom. Han är ganska tafatt i handling, och många gånger även i tanken, men om han bara hade ventilerat sig lite eller gjort mer av vad han tänker, hade det kunnat bli så mycket bättre. Jag föll snabbt för karaktärerna och deras berättelser och när jag läst sista sidan lämnades jag med book hangover. Jag uppskattade verkligen att läsa den här boken, och snabbt gick det!

Boken har ett tilltalande språk och blandar vemod och mysigt hopp. Till skillnad från många böcker i genren tycker jag Jubilee står upp för sig själv utan att behöva bekräftelse från en man. Men framsidan. Vad hände där? Sådär skulle Jubilee aldrig gå klädd!

Första meningen: New York Times: Flickan som ingen kan röra vid, av William Colton.
Antal sidor: 407 
Förlag: Lavender Lit, 2017
Originaltitel: Close Enough to Touch, 2017
Översättare: Hanna Williamsson

Som om jag vore fantastisk

av Sofia Nordin

Det här är den tredje boken i serien, spoilervarning om du inte läst En sekund i taget eller Spring så fort du kan.

I den tredje boken om Sofia Nordins framtidsskildring, där en feber dödat nästan alla människor, får vi följa Ella. Tillsammans med Nora lämnar hon livet på gården och vännerna som finns kvar. Det känns som att livet har fullt med möjligheter, särskilt eftersom Nora verkar göra precis vad Ella vill. Men allt blir inte som de tänkt sig ute i den trasiga världen, på insidan av Ella stormar känslorna och det är svårt att hitta rätt väg.

Nordin skriver skickligt och hinner få med mycket spännande på en lagom mängd sidor. Den här boken handlar mycket om Ella och hennes tankar. I sin jakt på bekräftelse och identitet blir hon självisk för att testa hur mycket hon är värd, hur mycket Nora är beredd att offra för henne. Hon blir osympatisk och i tankarna otrevlig, men samtidigt så mänsklig och trovärdig. Vissa stunder vill jag ruska om henne och få henne att förstå att allt inte handlar om henne och att hon sårar människor med sitt beteende. Andra stunder vill jag krama om henne av precis samma anledningar. Trots att en stor katastrof nästintill ödelagt landet, handlar så mycket om relationer och identitet i tonåringens huvud. Vad som än händer kommer vi alltid vara sökare.

För att behålla spänningen för dig som inte läst boken än, kan jag egentligen inte säga mycket mer om handlingen, men jag tycker den håller kvalité och för storyn fram på ett bra sätt. Jag är så nyfiken på hur äventyret kommer sluta i den fjärde och sista boken!

Dystopier brukar inte vara min grej, men när det handlar om relationer och en hel del vardagsrealism, tilltalar det mig mer. Nordin skriver skickligt och mycket väl riktat till målgruppen. Som om jag vore fantastisk är spänningsspäckad både fysiskt och psykiskt.

Första meningen: När vi står på gårdsplanen och säger hej då är hela världen full av solsken
Antal sidor: 188
Förlag: Rabén & Sjögren, 2015

Nummer fem från vänster

av Jennifer Thompson, Ronald Cotton och Erin Torneo

En natt tar sig en man in i Jennifers lägenhet och våldtar henne. Ilskan får henne att till varje pris vilja sätta fast den skyldige, och vid vittneskonfrontationen pekar hon ut Ronald. Han döms till ett fängelsestraff som ska vara en livstid plus 50 år. Men Ronald är oskyldig.

Det här är en sann berättelse som växelvis förs fram av två offer. Den ena blev offer för en våldtäkt, den andra för ett misstag som tvingade honom till 11 år i fängelse. Efter den tiden hjälpte nämligen de nyupptäckta DNA-undersökningsmetoderna Ronald att bli oskyldigförklarad. Så här i efterhand vet vi att Jennifer och Ronald är nära vänner, trots att de båda skadat den andra (vilket visade sig vara falskt gentemot Ronald). Ronald undrar vad Jennifer tänker, som pekade ut en oskyldig man, och Jennifer funderar på hur hon ska kunna leva med att ha gjort just det.

Historien är fascinerande och grep tag i mig. Det finns så många frågor jag själv skulle ha väldigt svår att ta itu med, så många känslor och trasiga år. Det talar till det innersta i läsaren, vilket gör det mycket intressant att läsa om. Det är en inspirerande och hänförande historia om att gå från vrede till kärlek, och framförallt om förlåtelse. Det är intressant att läsa från både Jennifers och Ronalds perspektiv.

Samtidigt är det här en bok om rasism och ett hemskt, amerikanskt fängelsesystem. De grunder Ronald är dömd på handlar mest om hans hudfärg och domarens och åklagarens förutfattade meningar och rasistiska åsikter. Efter det skildras en skrämmande fängelsevistelse och jag blir frustrerad flera gånger om.

Jag sträckläste den här boken och den berörde mig på ett sätt som säkert kommer få den att stanna kvar, både i mitt minne och på listan över biografier att rekommendera.

Första meningen: Ronald Cotton står några rader bakom Jennifer Thompson-Cannino och ser att hon sträcker på halsen och tittar efter honom i publiken, letar efter hans ansikte bland föräldrarna som har kommit för att titta på när deras barn spelar fotboll. 
Antal sidor: 287
Förlag: Libris förlag, 2011, pocket 2013
Originaltitel: Picking Cotton: Our Memoir of Injustice and Redemption, 2009
Översättare: Maria Store

Stig

text av Annica Hedin, illustrationer av Per Gustavsson

"En sak är väldigt fel. Ser du hålet där? Det var där Stig brukade sitta."

Stig är borta och ersatt av ett hål. Det verkar finnas överallt, men alla tycks inte se det. Huvudpersonen är medveten om det varje dag, i allt hen brukade göra med Stig. Men ibland försvinner hålet eller blir mindre.

Redan på första uppslaget inser vi att något är fel. En stol är tom. Vi får snabbt veta att något väldigt sorgligt har hänt och inser att det här behöver hanteras på något sätt. Hedin och Gustavsson har gjort ett riktigt bra jobb med en talande kombination av text och bild. De tar sorgen till barnens nivå, de vågar förmedla det tunga och hemska, men visar ändå på att sorg kan se ut på olika sätt och att det finns hopp. De visar också att det går (är okej!) att ha roligt med Stig i minnet.

Min önskan är att inget barn ska behöva känna igen sig i den här boken, men tyvärr utsätts även barn för sorg. Jag tror och hoppas att den här boken kan vara en hjälp på vägen, när orden är svåra att formulera eller inte ens finns. Om du känner ett barn som förlorat en vän eller familjemedlem tror jag den här boken kan hjälpa. Jag hoppas och tror det. Stig hamnar på min bilderbokstopplista.

Första meningen: Det här kanske ser ut som en vanlig fiskpinnemiddag.
Antal sidor: 32
Förlag: Rabén & Sjögren, 2017

Tonårstjejens dagbok

- Dagbokstexter skrivna mellan år 1904 och 2017
red. Daniela Auerbach och Lovisa Henoch

När Auerbach och Henochs konstnärliga samarbete Mikaela Krestesen Ropa fick ett stipendium, använde de delar av pengarna till att skapa Tonårstjejens dagbok. De har samlat dagboksanteckningar från 1904 till 2017, för att visa på att den härliga, bråkiga tonårstiden, samhörighet och att tonårstankar inte förändras så mycket över tid. De texter redaktionen valt handlar, då liksom nu, om vänskap, kärlek, identitet, smärta, ångest, fester och sökande. Det är fascinerande att läsa om texter från olika årtionden, men att det ändå inte skiljer så mycket i innehållet.

Textsamlingen har potential att skapa mycket igenkänning och förhoppningsvis även hopp. Om jag kan känna igen mig i en text som skrevs för 50, 60, 70, 80 år sedan, borde det väl finnas någon nu som känner som jag? Om de som var tonåringar när mina föräldrar var tonåringar verkar kunna beskriva mina känslor, kanske det finns någon vuxen som kan förstå mig idag? Här finns mycket intressant att hämta!

Vissa texter är svåra att läsa, eftersom de är hämtade direkt ur dagböcker. En del av dem finns transkriberade längst bak, andra får jag försöka dechiffrera själv.

Jag gillar blandningen av illustrationer, fotografin, klotter, urklipp och text i olika färger och former, på olika papper och med en tydlig känsla av verklighet. Dagboksanteckningar kan vara bland det mest privata en kan läsa (jag vill inte att någon ska läsa min dagbok, även om jag inte brukar skriva några hemlisar där), så det känns stort att kvinnor delat med sig av sina texter, många av dem lever trots allt fortfarande.

Själv har jag svårt att ta till mig många av texterna, eftersom tonåringarna i boken festar och gör uppror mer än vad jag gjorde som tonåring. Däremot finns det något för de flesta, och det uppskattar jag. Jag hade gärna läst mer om feminism och jämställdhet genom seklet, men kanske kan det bli fokus i en uppföljare?
 




Första meningen: Tonårstjejens dagbok består av dagbokssidor skrivna av tjejer 13-19 år gamla i Sverige under ett sekel.
Antal sidor: 104
Förlag: Rabén & Sjögren, 2017

Böneexperimentet

av Mirande Threlfall-Holmes

Inför fastan (som inleddes i mitten av februari och slutade i och med påsken) fick jag förfrågan om att hänga med Libris i deras fasteutmaning. Den handlade om att följa den här boken genom 14 olika böneexperiment. Författaren vill uppmuntra till att be på olika sätt (se "första meningen" nedan), det kan handla om så mycket mer än att sitta på en stol med knäppta händer och slutna ögon. En del tilltalas av det, andra vill ha mer kreativa former, och den här boken ger många bra förslag.

Några av experimenten handlar om att färglägga ett bibelord (lite som mandala, fast med ett bibelord bland mönstren), göra en bönekoja, fördjupa sig i Herrens bön och be med kroppen eller pärlor. Vissa experiment kände jag mig inte alls bekväm med, medan jag kunde ta till mig andra bättre. Det var spännande att få testa på nya sätt att be, eller bara slappna av, och jag skulle gärna vilja testa några av experimenten med andra. Den här boken passar lika bra för enskild bön som för bönegrupper, tonårssamlingar och bönemöten. Förhoppningsvis kan experimenten få spridning så att fler kan hitta sitt sätt att be eller slappna av i godheten.

Första meningen: Den här boken började som en blogg, "The Teenage Prayer Experiment", där jag varje vecka skrev ett förslag på hur man kan be, och så testade min son Noah att göra det och bloggade sedan om hur det gick.
Antal sidor: 176
Förlag: Libris, 2017, tack för recex!
Originaltitel: The Little Book of Prayer Experiments, 2016
Översättare: Carolina Klintefelt

Månadens bästa: mars

I mars läste jag många bra böcker. När du ler stannar tiden av Anna Pella och Nummer fem från väster om Jennifer Thompson och Ronald Cotton berörde mig särskilt med sina biografier. Det får nog bli dem jag korar till månadens bästa.

Jag tyckte även lite extra om Memorys bok av Petina Gappah och Visheten vaknar av Elin Säfström. Som om jag vore fantastisk av Sofia Nordin var en annan bok jag sträckläste, även om den stundtals gjorde mig frustrerad.

Utöver dem har jag även läst:
* En dag ska jag bygga ett slott av pengar  - Evin Ahmad
* Kenta och barbisarna - Pija Lindenbaum
* Else-Marie och småpapporna - Pija Lindenbaum
* Tonårstjejens dagbok - red. Daniela Auerbach och Lovisa Henoch

Kenta och barbisarna

text och bild av Pija Lindenbaum

Kenta är jättebra på fotboll. Han brukar spela med killarna på förskolan. Men egentligen vill han hellre leka med barbisarna, det ser mycket roligare ut! Ska han våga lämna fotbollen, trots att pappa vill att han ska satsa på den?

Pija Lindenbaum är en av mina favoriter när det gäller bilderböcker. Hon är träffsäker i sitt gestaltande, och flera gånger log jag åt igenkänningen från när jag jobbade på förskola. I barnens lek är det inte ovanligt att en leksak får alla fina namn barnet kan komma på, till exempel Anna-Rosa-Guld, som en barbie i denna bok heter.

Redan på framsidan ser och förstår vi att det här kommer handla om att våga göra något normbrytande. Detta framförs okomplicerat, och jag funderar på om det är vi vuxna som komplicerar det. Och så är det förmodligen. Istället för att handla om att "kille gör tjejgrej" handlar det om att göra vad en känner för. Visst finns det inslag av "tjejer gör såhär, killar gör såhär", men det skulle lika gärna kunna handla om ny vänskap som testas eller just den där känslan: Just nu vill jag hellre göra det där. Lindenbaum har som vanligt gjort ett bra jobb, med text och illustrationer i en mycket bra symbios.

Första meningen: Kenta kan skjuta en rökare rakt i krysset.
Antal sidor: 28
Förlag: rabén&sjögren, 2007

Visheten vaknar

av Elin Säfström

Tilda är tillbaka! Den här gången finns hennes mormor till hjälp, och det går det åt när trollen verkar ta sig allt fler friheter. Det ryktas om en uråldrig högtid med namnet "Vishetens dag", och Tilda har en känsla av att hon behöver ta reda på allt om den och försöka stoppa den. Men hur? Samtidigt föreslår mammas nya kille en överlevnadshelg i fjällen, något som låter som ett extremt dåligt förslag, särskilt eftersom Tilda måste vårda sina relationer, sin sjuka hund och hitta en kidnappad vittra. Plus alla skenande troll.

Det här är den fristående fortsättningen på En väktares bekännelse, och liksom första boken är Visheten vaknar full av äventyr och konstiga händelser, humor och Tilda har minst lika mycket tyngder på sina axlar.

Boken är väldigt spänningstät, det finns inte många "transportsträckor", och ibland hade jag nog velat ha in lite mer vardag. Men Tilda hinner inte med det. Istället fortsätter hon att springa runt för att ta sitt uppdrag på allvar, och det gillar jag med henne. Hon är ingen tillrättalagd karaktär, utan trovärdig i sitt klumpiga och samtidigt skarpa sätt, vad hon fokuserar på och hur knasigt hennes liv är.

Visheten vaknar passade mig perfekt nu när jag har mycket att göra och inte riktigt ro till någon djup roman. Med det skrivet vill jag inte nedvärdera boken. Jag gillar att författaren satsat på språket och har bra koll på vad hon gör och vad som händer. Jag gillar att boken är ganska lättsam, samtidigt som jag verkligen känner för Tilda. Finns det ingen mer som kan hjälpa henne? Boken rymmer självständighet, mångfald, några mått feminism, kärlek, vänskap och övernaturligheter. Säfström har valt ingredienser med omsorg, tillsatt en bra språk och bakat en mycket bra vardagsfantasy-bok.

Första meningen: Vänta här.
Antal sidor: 318
Förlag: Gilla böcker, 2017

Trädgårdens mysterier

av Guy Barter

Visst kan en ställa sig tveksam till om det verkligen finns någon gräsmatta och trädgårdsland under all snö, men jag tror faktiskt att något göms där under. Förmodligen mycket mer än vad jag vet om. Inte bara jord, gräs, sten och en och annan mask, utan liv som skulle kunna hjälpa mig om jag bara kände till det lite bättre. Trädgårdens mysterier - så fungerar det i din trädgård vill upplysa om alla liv som finns i trädgårdar, men även ge kunskap om frön, plantor, blommor, klimat och djur.

Boken har snygg och lättläst layout. Det är enkelt att skumma igenom sidorna i jakt på det som gör läsaren nyfiken. Varje fråga är tydligt uppbyggd med ett snabbt och ett längre svar, faktarutor, bilder och exempel. Varje fråga/svar får en till två sidors utrymme, men hinner ändå ge en bra inblick i det de vill beskriva.

Jag är förmodligen inte exakt rätt målgrupp, det är mycket jag bläddrar förbi. Däremot finns det en dröm i mig att kunna ta hand om min trädgård på ett bättre sätt, och drömmen om någon slags självförsörjning på vissa livsmedel ligger och pockar på uppmärksamhet. Särskilt när klimathoten sänker sig över oss. Därför hoppas jag att jag kommer ta fram den här boken oftare framöver. Varför är vissa morötter raka och andra böjda? Tål rötterna skada? Varför hamnar stenar på markytan efter regn? Guy Barters kunskap är gedigen men lättillgänglig, och det är det som gör boken intressant även för amatörer som jag. Dessutom finns det många väldigt fina illustrationer som inspirerar till kunskapsintag. Jag vill liksom vårda allt det som finns i min trädgård för att få uppleva det så vackert som det visas i boken. En fin handbok för många tillfällen och olika grader av trädgårdsnördar.

Första meningen: Behöver man verkligen veta hur maskar arbetar?
Antal sidor: 224 
Förlag: Ordalaget bokförlag, 2018, tack för recex!
Originaltitel: How do worms work? 2016
Översättare: Håkan Elmqvist och Kicki Elmqvist

Memorys bok

av Petina Gappah

Kan man lita på sina minnen? Det är en av alla frågor Memory ställer sig när hon sitter i fängelse, anklagad för mord på mannen som köpte henne från hennes föräldrar. Hur gick det till när han dog? Hur har Memorys albinism påverkat hennes liv? Hon uppmanas att skriva ned sin historia, men det är inte lätt. Vad är det egentligen som har hänt?

Genom Memorys berättelse får jag följa ett liv och ett land som handlar mycket om klass, identitet, ras, hierarkier och stora kontraster. Det handlar om Zimbabwe, där Memory sitter i fängelse. Hon är den kvinna som har det största straffet lagt på sig, men är, trots allt, välutbildad och har fått mycket gott i livet. Däremot vet inte läsaren, eller kanske ens Memory själv, vad som har hänt. Hennes minnen växlar mellan dåtid och nutid, vilket ökar spänningen och lurar läsaren. Vi vet inte riktigt vem som är den goda respektive onda i berättelsen, eller om det ens går att dela upp det så där. Gappah skriver mycket bra och när jag fick tid till det läste jag andra halvan av boken i långa svep.

En ny värld, ett nytt liv spelas upp framför mig, och jag kan verkligen rekommendera den här boken. Den passar särskilt bra för dig som reagerar på orden klass, ras, identitet och hierarki, eftersom boken både ifrågasätter och kanske även finner viss trygghet i det där ("jag kan inte göra något åt det, så det är lika bra jag glider med", även om många såklart även slåss för rättvisa och självständighet). Den ifrågasätter även andra länders syn på landet, eftersom vissa krig verkar vara viktigare att bekämpa än andra. Det blir dock inte någon tung faktabok, utan vardagen och åsikterna vävs ihop på ett skickligt sätt till en läsvärd roman.

Första meningen: Historien som du har bett mig berätta börjar inte med Lloyds död i all dess fula ömklighet.
Antal sidor: 285
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2017
Originaltitel: The Book of Memory, 2015
Översättare: Helena Hansson

Ny Harry Potter-spinoff med faktafel

I november kommer en ny Harry Potter-spinoff upp på biodukarna! Det är en uppföljaren till Fantastic Beasts and where to find them, som kom i slutet av 2016. Filmen heter Fantastic Beasts: The Crimes of Grindelwald och handlar om svarttrollkonstnären Gellert Grindelwald (Johnny Depp) som rymt för att försöka få sina planer igenom: att alla renblodade trollkarlar och häxor ska styra över alla icke-magiska människor. Albus Dumbledore (Jude Law) ber sin tidigare student Newt Scamander om hjälp, och honom känner vi ju igen som magiska djur-älskaren från första filmen.

När trailern kom reagerade många fans. I en scen sker nämligen något som J.K. Rowling skriver och säger är omöjligt: trollkarlarna transfererar sig på Hogwarts område! Är det ett stort manusfel? Eller var det så att det gick att transferera sig på denna tiden (det utspelar sig trots allt ett gäng år innan Harry går på skolan)? Å andra sidan ska ju den där regeln var skydd från onda makter, så varför har den inte alltid funnits? Vi får se hur det blir när filmen publiceras.

Jag tyckte mycket om Fantastic Beasts and where to find them och blev glatt överraskad när jag såg nyheten. Jag vill absolut se uppföljaren.

Någon som vet om filmmanuset ges ut som bok även denna gång? Någon mer som är sugen på mer Harry Potter-spinoff?

Samtidigt som

av Lisen Adbåge

För ett barn är världen ofta här och nu, jorden snurrar kring det barnet upplever. Samtidigt som vill visa på ett vidare perspektiv, att det kan hända många olika saker samtidigt på olika ställen i världen. Lisen Adbåge gör det väldigt bra, särskilt i relationen mellan text och bild. Texten är enkel, men med de helsidestäckande illustrationerna får den djup som kan bli svindlande. När texten berättar att en pappa tröstar sin dotter tänker jag att hon kanske ramlat och slagit sig, men bilden visar att en person som verkar pappan och dottern nära ligger sjuk i en säng med en droppställning bredvid. Vad har hänt där? Samtidigt pågår vanlig vardag i andra delar av världen: någon tappar en tand eller matar en and.

Boken har en bra representation och jag tror den kan väcka barnens fantasi. Vad händer på andra platser när jag äter frukost? Går någon och lägger sig för att sova? Äter någon frukost precis samtidigt som jag? Fin och tänkvärd bok, passar till den som nyfiket börjar upptäcka världen runtomkring.

Första meningen: Samtidigt som du tar på dina kläder, ger Anneli mat till sin hund.
Antal sidor: 32
Förlag: Natur & kultur, 2017

Ett eget rum

av Virginia Woolf

För ett tag sedan skrev Sincerely Johanna "om att vara för dum för att förstå skönlitterära böcker för vuxna", och jag kan känna igen mig mycket i det. Särskilt när det gäller så kallade klassiker. Ett mer eller mindre åldrat språk, 90% färre styckeindelningar och nya rader än i dagens böcker och ett samhälle jag kan ha svårt att relatera till, eftersom jag lever så mycket senare. Därför håller jag mig gärna ifrån klassiker och äldre böcker. Förmodligen går jag miste om en hel del, vilket gör att jag ibland ändå trotsar det där och tar mig an en klassiker eller liknande. Ett eget rum är en av dem, men som jag skrev häromdagen upplevde jag den rätt seg. Jag hängde inte riktigt med, kanske på grund av de långa styckena och alla de författare och titlar hon nämner som jag inte har koll på.

Jag har trots allt lyckats få med mig en del intressant som känns radikalt med tanke på att boken har närmare 100 år på nacken. Woolf skriver om kvinnor och litteraturen utifrån ett antal föredrag hon höll för kvinnliga studenter. Därmed följer funderingar över hur kvinnan skildras i litteraturen, vad det gör med henne och hur det påverkar hennes samhällsställning. Det handlar även något om klasskillnader, och där verkar Woolf sälla sig till de som inte tillhörde någon högre klass, trots att hon själv hade ett eget rum och en bra årslön (något som krävs för en skrivande kvinna, enligt Woolf). Många gånger tycker jag Woolf är något väldigt bra på spåren, men så avslutar hon mitt i eller tar en oväntad vändning som inte leder fram till det jag hoppades, utan landar i något halvfärdigt.

Woolf funderar kring vad som leder till att hälften av mänskligheten förtrycks och anses lägre ställda:

Utan självförtroende är vi lika hjälplösa som lindebarn. Och hur kan vi snabbast tillverka denna viktlösa egenskap, som trots allt är så ovärderlig? Genom att tänka att andra människor är underlägsna oss själva. Genom att känna att man har någon medfödd överlägsenhet i förhållande till andra människor - det kan vara rikedom eller samhällsställning, en rak näsa eller ett porträtt an ev förfader målat av Romney - det finns ingen gräns för den mänskliga fantasin patetiska påfund. Därför är det av enorm vikt för en patriark som måste erövra och härska att känna att stora mängder människor, faktiskt hälften av mänskligheten, av naturen är underlägsen honom.   sida 47-48

Hon skriver om vilken roll kvinnor har i litteraturen (och verkligheten?):

Låt oss till exempel anta att män endast framställs i litteraturen som kvinnors älskare och aldrig var vänner med andra män, soldater, tänkare eller drömmare. Tänk så få roller i Shakespeares skådespel som de kunde tilldelas. Tänk vad litteraturen skulle lida av detta! (...) - litteraturen skulle ha blivit otroligt mycket fattigare, precis som litteraturen blivit oräkneligt mycket fattigare på grund av de dörrar som stängts för kvinnor.   sida 100-101

Och om när patriarkatet blir förolämpat:

Poeten måste antingen vara passionerad eller bitter, om han inte rent av valde att bli "kvinnohatare", vilket oftast betydde att han inte förmådde attrahera dem.  sida 101

Virginia Woolf väckte mitt intresse eftersom hon står på de båda listor över läsvärda kvinnliga författare jag har. Det var intressant att läsa henne, men jag hade förväntat mig mer och önskar att jag förstått mer. Kanske läser jag något mer av henne i framtiden, för jag kan inte stanna i känslan att jag är för dum för att förstå klassiker.


Första meningen: 1928 fick Virginia Woolf i uppdrag att hålla ett antal föreläsningar för kvinnliga studenter vid Cambridge.
Antal sidor: 168
Förlag: Ellerströms, 2012
Originaltitel: A Room of One's Own, 1929
Översättare: Elisabeth Mansén, förord av Annina Rabe och kommentarer av Maria Green

Var är min syster?

Nej, titeln till trots är det här inget efterlysningsinlägg. Jag vet vart min syster är; någonstans i London. Den här inlägget ska istället handla om Sven Nordqvists fantasiländer i Var är min syster?. Jag lånade hem boken Sven Nordqvists bilder, och fastnade ännu mer för hans detaljer, finesser och fantasifulla illustrationer. Jag minns böckerna om Pettson och Findus, mamma Mu och Kråkan från när jag var liten, och när jag jobbade på förskola valde barnen gärna någon av de böckerna till lässtunden. De håller!

Liksom i Var är min syster? tror jag det är illustrationerna som lyfter och gör det lästvärt. Eller ja, sevärt. Efter en genomläsning minns jag mer från bilderna än från storyn. Texten i sig är lite hoppande, såsom ett barns tankar kan vara, och jag intresserades inte jättemycket av den. Men, jag minns att det handlar om en liten råtta som tappat bort sin syster. Hon verkar vara en sådan som försvinner då och då, ibland in i sig själv, ibland på äventyr med eller utan sitt syskon.

Tillsammans med en äldre råtta och en luftballong beger sig råttbarnet ut på jakt efter systern. De flyger över de mest fantasifulla landskap, undkommer hundar, en nyfiken kossa, regnbågen och mörkret i sista stund. Under färden förs ett samtal med många funderingar över systern, vad hon sagt och andra äventyr. Den äldre råttan verkar ha större öron än mun, men kanske är det precis vad råttbarnet behöver. Här illustreras, både bildligt och skriftligt, en riktigt fin relation.

Var är min syster? är en otroligt fin bok. De färgglada och mycket genomarbetade illustrationerna lyfter verkligen boken och gör att den tål omläsning efter omläsning, något som jag tycker kännartecknar Nordqvists bilderböcker. Varje uppslag skulle kunna generera i massor av nya berättelser. Vart är älgen på väg? Vad vill trollet meta upp? Vart går alla vägar? Vem bor i husen och i grottorna? Hur ska pingvinerna komma ifrån klippkanten? Jag skulle vilja läsa den här med ett fantasifullt barn, för det tror jag skulle ge ännu mer. Nordqvist har skapat (ännu) en bok att njuta av och med, gång på gång på gång.

Första meningen: Du måste hjälpa mig att leta!
Antal sidor: 32
Förlag: Opal, 2007

När du ler stannar tiden

av Anna Pella

När Agnes föds får mamma Anna rådet att skriva dagbok till sin dotter. Agnes har svårt att andas och de kommande månaderna upptäcker föräldrarna och olika läkare att hon har en svår flerfunktionsnedsättning. När du ler stannar tiden är Annas anteckningar från de 13 år Agnes hittills levt. Anna skriver om hur det är att 24 timmar om dygnet behöva göra livsuppehållande insatser för sitt barn, om otrolig sorg, sprudlande glädje och hur Agnes lärde familjen vad som är det viktigaste i livet.

För någon vecka sedan såg jag ett nyhetsinslag om att allt fler väljer att abortera foster som upptäcks ha Downs syndrom. Jag började fundera kring samhällets synsätt på funktionsvariationer och vad som är ett "värdigt liv". Samtidigt såg jag den här boken och ville bredda min kunskap om barn och föräldrar som lever med en ständig kamp för livet och samhällets rättigheter.

Under helgen har jag levt med den här boken, den grep verkligen tag i mig. Jag har sträckläst den, drömt om den, börjat prata med andra om den, funderat kring den och känner att den kommer stanna kvar länge hos mig. Mamman och författaren Anna Pella är journalist och fotograf och skriver väldigt bra och det väcker mitt intresse och min empati. Språket är enkelt, men ändå fyllt av känslor och funderingar. Det rymmer några medicinska termer (bland annat sådana jag har till tentan om en vecka, perfekt!), men även förklaringar som gör läsaren medveten snarare än förvirrad.

De korta anteckningarna gör boken snabbläst, och hade det inte varit för tyngden i innehållet hade jag nog kunnat läsa boken i ett svep. Det blir nämligen ganska tungt ibland. Föräldrarnas sorg skiner igenom, författaren gömmer inte undan det, men den tyngd jag upplever handlar inte heller om att vi ska tycka synd om dem. Tvärtom. Agnes föräldrar sliter verkligen för att hon ska få leva ett så bra liv som möjligt, och den kampen är svår att sätta sig in i, men inspirerande. Boken blandar sorgen med massor av hopp om en bättre förståelse för flerfunktionsnedsatta barn och till de som lever eller arbetar med sådana barn.

Bland anteckningarna finns Anna Pellas fina fotografier från Agnes uppväxt. När jag ser bilderna på en stort leende Agnes kan jag verkligen få en känsla för den glädje som måste uppstå när hon ler, när hon visar att hon njuter av livet, ett liv som många i praktiken inte tycker att just hon är värd. Jag tror och hoppas att den här boken kan spräcka fördomar.

Precis som habiliteringsläkaren Ann-Kristin Ölund skriver i efterordet, är boken viktig för "personer inom förlossningsvården såväl som inom intensivvård för nyfödda, barnsjukvård, kommunal verksamhet, assistanssamordnare, personliga assistenter, politiker, beslutsfattare och anhöriga". En otroligt stark och gripande bok full av sorg, hopp, insikter och funderingar för de som vill få en större förståelse för familjer i Pellas situation, men även en bok för hela samhället.

Första meningen: Du kan nästan ingenting enligt andras sätt att värdera livet.
Antal sidor: 200
Förlag: Libris förlag, 2017

Månadens bästa: februari

Även februari har känts som en seg läsmånad. Första halvan gick det visserligen ganska bra, men andra halvan fick den tråkig kombinationen seg bok (Ett eget rum - Virginia Woolf) och för mycket plugg.

Jag har inte läst någon bok jag tycker är superbra, men bäst av de lästa är nog Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting. Jag gillade även Ru av Kim Thúy och bilderböckerna Var är min syster? av Sven Nordqvist och Lisen Adbåges Samtidigt som. Ska försöka skriva om dem snart.

Utöver de redan nämnda har jag även läst
* Sven Nordquists bilder - Sven Nordqvist
* Fejk - E. Lockhart
* Allt är inte guld som glimmar - Mikael Rosengren

Fejk

av E. Lockhart

Jule är på rymmen. Hon är expert på att klä ut sig och tar sig fram som hon vill. Sedan har vi Imogen, som vill fly från alla förväntningar och måsten. Men allt blir rörigt. Försvinnande, mord, intensiv vänskap, pengar, lyx och total misär.

På svenska finns sedan tidigare författarens intressant förvirrande Kanske är det allt du behöver veta och den feministiska Den ökända historien om Frankie Landau-Banks. Det är två böcker som definitivt lockat mitt intresse och skiljt sig från mängden. Även i Fejk finns en twistad historia med förbjudna tankar, idéer och händelser. Det är både intressant och skrämmande. Vilka karaktärer kan vi lita på? Att huvudpersonen/berättaren är instabil gör mig som läsare förvirrad, fast på ett bra sätt. Hon är inte den där trygga karaktären att "heja på", vilket i sig är intressant.

Berättelsen utspelar sig baklänges. Den börjar på kapitel 18 och sedan spelas tiden tillbaka för varje kapitel. Det är ett nytt och intressant grepp jag nog inte stött på tidigare. Men fungerar det? Jag tror det lämpar sig bäst för sträckläsning, gärna i en sittning. För mig blev det svårt att veta vad jag skulle fokusera på, vilka detaljer som var viktiga att lägga på minnet. När jag inte visste vad jag skulle fokusera på, tappade jag viktiga delar av historien. Å andra sidan fanns det många varför-frågor som sakta men säkert fick ett svar. Hur kunde det gå så här (långt)? Däri ligger nyfikenheten och framåtdrivet (eller bakåtdrivet). Men nej, det passar mig bättre att läsa framlänges.

Om vi nu ska jämföra författarens böcker tycker jag inte att Fejk lever upp till de förhoppningar jag hade efter att ha läst de tidigare. Det intressanta är dock att Lockhart lyckats skriva tre ganska olika böcker. Hon vågar testa sig fram, och lyckas rätt bra med det. Även om Fejk har en del intressanta storyknep, hamnar den inte på min topplista. Jag läste mest ut den för att få det gjort. Plus en gnutta nyfikenhet, men mest någon slags avsky till huvudpersonens idéer.

Om du vill ha något annorlunda och är bra på att hålla mycket i tankarna, tror jag ändå jag kan rekommendera den. Den är märklig, men ja, den här något som jag tror kan passa rätt läsare perfekt.

Första meningen: Det var ett jävligt bra hotell.
Antal sidor: 275
Förlag: Lavender Lit, 2017
Originaltitel: Genuine Fraud, 2017
Översättare: Carina Jansson

Allt är inte guld som glimmar

ihopsamlat av Mikael Rosengren med illustrationer av Märta Lindqvist

Ordspråk och talesätt tillhör vårt vardagliga språk, många gånger utan att vi tänker på det. Det kanske är först när någon som nyss lärt sig språket - barn eller vuxen - som vi reflekterar över vad det egentligen är vi säger. I Allt är inte guld som glimmar har Mikael Rosengren samlat några av sina favoriter samt förklaringar till dem.

Det stora formatet och text, illustrationer och sidor i guld ger den här boken ett lyxigt intryck. Lite otympligt att bläddra i, men det visar på Rosengrens kärlek till ordspråkens del av det svenska språket. Detta kompletteras med illustratören Märta Lindqvists tolkningar av vissa ordspråk. Det förstärker betydelserna, ironin där det finns och ger ett lyft åt texterna.

Jag trodde boken skulle innehålla förklaringar och historia bakom uttrycken, vilket hade varit intressant, men ordspråken står tillsammans med en kort betydelse i stor stil på egna sidor, sorterade i bokstavsordning. Ordspråken blandar djur, natur och människor, äldre och lite nyare företeelser, humor, ironi och klokheter. Blandningen är bra, med undantag av alla "så här är män/kvinnor", som jag tröttnade på redan efter andra ordspråket. De där rollerna är uttjatade och bidrar inte direkt till något: kvinnor ska vara sexiga, män gillar inte svärmödrar och det finns inga bra äkta makar. Tyvärr drar det ned betyget, men om jag såg boken i ett väntrum, en hotellobby eller på vardagsrumsbordet hos en vän, hade jag förmodligen tagit upp den och bläddrat. Ordspråk är trots allt en intressant del av språket.

Första meningen: Ordspråk och talesätt har funnits i urminnes tider.
Antal sidor: 156
Förlag: Visto förlag, 2017. Tack för recex!

Vi kommer snart hem igen

text av Jessica Bab Bonde, illustrationer av Peter Bergting

Sex barn, sex serier, sex hemska berättelser från något av det värsta som hänt mänskligheten. Genom enkla texter och gripande illustrationer får läsaren del av minnen från några av andra världskrigets sista överlevare. Vi får följa med från vanliga dagar via restriktioner, ghetton och vidare till arbets- och förintelseläger. De som berättar hade turen att överleva, men de har alla mist familj, släktingar, vänner och många år av sin barndom. Att det gäller barn gör det ännu värre. Hur kunde människor behandla sina medmänniskor som om de inte var värda något? Som om de var skräp?

Det är fruktansvärt, gripande och svårt att förstå, men jag uppskattar att berättelserna fortsätter att berättas och att det förs vidare på nya sätt. Serieformen fungerar bra och kan förhoppningsvis locka en ny publik. Bergtings illustrationer är fyllda av känslor och frågor att fortsätta diskutera. Riktigt bra jobbat!

Förutom serierna har boken ordförklaringar och en snabb tidslinje över andra världskriget, vilket gör att den passar bra som introduktion i till exempel skolor för att berätta om vad som hände. För det måste vi fortsätta med.

Första meningen: Tobias, Livia, Selma, Susanna, Emerich och Elisabeth.
Antal sidor: 99 
Förlag: Natur & Kultur, 2018

Ru

av Kim Thúy
"Jag berättade de här anekdoterna för Pascal för att bevara minnet av en bit av historien som aldrig kommer att beredas plats i klassrummen."                                                                                          sida 47

Från ett upprorsdrabbat Vietnamn över haven till Kanada följer läsaren Nguyen An Tinh. Från det att hon är barn till dess att hon själv försöker uppfostra sina barn och förstå vad hennes familj och släkt gjort för henne.

Genom att snyggt väva ihop och kryssa mellan de korta kapitlen låter författaren oss följa fragment från stora delar av huvudpersonens och sitt eget liv. För mig som inte vet så mycket om Vietnamns historia var det ibland svårt att förstå vad som hände, men med hjälp av anekdoterna får jag, liksom sonen Pascal, del av en bit av historien.

Jag uppskattar att fragmenten inte är tillrättalagda, utan berättar precis hur det var. Att barnens perspektiv får uppmärksamhet och plats, liksom de vuxnas får det. Kanske gick mycket av berättelsen över huvudet på mig, kanske läste jag för snabbt, för jag har svårt att beskriva så här i efterhand. Det skulle kunna sluta i ett "lagom" betyg, men något fick mig ändå att uppskatta den mer. Det kan bero på ärligheten, en annan synvinkel än den västerländska och att få ta del av en ny bit av historien. Thúy skriver med inlevelse och kärlek till orden, och det räcker långt.

Första meningen: Jag kom till världen under Tet-offensiven några dagar in på det nya året, Apans år, när explosionerna från de långa smatterbanden som hängde utanför husen ackompanjerades av knattret från kulsprutorna.
Antal sidor: 152
Förlag: Sekwa, 2011
Originaltitel: Ru, 2009
Översättare: från franska av Marianne Tufvesson

Sven Nordqvists bilder

av Sven Nordqvist

När jag tänker på Sven Nordqvist tänker jag detaljrika bilder med mycket finurligt. Jag tänker först och främst på gubben Pettson och katten Findus, Mamma Mu och Kråkan och om någon påminner mig tänker jag även på Nasse och hans stol. Sven Nordqvists bilder innehåller många bilder från de berättelserna, men genom sin illustrationsbiografi vill han även visa upp annat han gjort: andra bilderböcker, illustrerat faktaböcker och testat olika tekniker.

När jag tänker på Sven Nordqvist tänker jag på stora böcker som gör illustrationernas detaljrikedom rättvisa, men den här boken är ganska liten. Med sitt kvadratiska format blir det som att få en inblick, en tjuvkik, in till böckerna det handlar om. Det gör mig nyfiken och jag vill gärna lära känna mer av vad Nordqvist gjort. Det lilla formatet till trots är boken gedigen med sina 320 sidor. Jag hade nog förväntat mig mer historia bakom idéerna och hur processerna gick till, men textmässigt skrapar Nordqvist bara på ytan av sin karriär. Bilderna får tala mycket för sig själva.

Nordqvist har verkligen varit ambitiös: När han inte hittade rätt författare till sina bilder skriver han att han fick göra jobbet själv. Inspirerande! För den illustrationsintresserade tror jag den här boken kan vara spännande. För den som växt upp med gubben, katten, kossa och kråkan blir det en mysig och intressant nostalgitripp. Nordqvist har gjort så mycket fint, roligt och tar barns nyfikenhet på allvar. Det gillar jag!

Första meningen: Sven Nordqvist debuterade som författare och barnboksillustratör 1983 med Agaton Öman och alfabetet.
Antal sidor: 320 
Förlag: Bonnier Carlsen, 2014

Det är för sent att vilja hoppa av

av Stephanie Tromly

Varning för spoilers om du inte läst första boken i serien, Det är dags att inte freaka ut.

Digby är tillbaka i stan. Efter att inte ha hört av sig till Zoe på flera månader drar han plötsligt in henne i ett nytt uppdrag. På nio dagar hinner det mesta förändras. Till exempel Zoes förhållande hennes nya vänner och till pojkvännen Austin som är med i skolans fotbollslag. Det finns inte en chans för ett lyckligt slut.

Jag tyckte mycket om Tromlys debut om Zoe och Digby. Humorn, action, spänningen och samtidigt allt det sårbara hos tonåringar. Andra boken brukar vara svår att skriva, men jag tycker att den håller måttet. Visst är det överdrivet och möjligtvis en aning för många händelser på en gång, men jag valde att bortse från det och ägna mig åt de härliga, knasiga karaktärerna. Det är nog där i styrkan: både de extrema personlighetsdragen och de typiska "tonårsdragen" vi känner igen från många ungdomsböcker (särskilt amerikanska sådana).  Vi ser osäkerheten i Zoes val att alltid följa efter Digby och funderingarna kring relationen till Austin,  men även omtänksamheten och något slags ansvar för andra människor. Samtidigt leder osäkerheten till att hon hamnar i sådant hon verkligen borde hållit sig borta ifrån.

Styrkan ligger också i att våga överdriva, det blir inte så verklighetstroget, men spännande att läsa om. Det Zoe och Digby dras in i är så mycket mer actionfyllt än det som hände i min tonårsvardag, och därför är det roligt att läsa. Det är för sent att vilja hoppa av är en bra bok för verklighetsflykt. Dessutom inleds nya och, i mångas ögon, udda vänskapsrelationer som lyfter boken. Den vrickar på fördomar, men det är ändå inte svartvitt.

Trots att det ibland känns lite för överdrivet, bortser jag från det och tyckte verkligen boken var underhållande och läsvärd för några stunders underhållande, spännande verklighetsflykt.

Första meningen: Jag tror inte på lyckliga slut.
Antal sidor: 292
Förlag: Vox by Opal, 2017
Originaltitel: Trouble Makes a Comeback, 2016
Översättare: Ylva Stålmarck

Vårens böcker

Tidigare har jag gett mig ut på spaning efter boknyheter som verkar intressanta. Tyvärr har jag inte tid att samla ihop tips i ett inlägg till er, men jag skulle vilja tipsa er om tre andra bokbloggare som gjort ett bra insamlingsarbete när det gäller vårböcker.

Kika in hos Agnes bokblogg, Sincerely Johanna, Enligt O. De har tillsammans med några andra även tipsat om vårböcker på Selma Stories.

Så lär du dig arabiska på 7 dagar

av Moder Mothanna och Andreas Nilsson

För den som känner, jobbar med, brukar träffa eller undervisar arabisktalande människor, men inte kan deras språk, har Mothanna och Nilsson skrivit en snabb handbok. Läsaren får lära sig hälsa, om siffror, familj och intressen med mera. Med hjälp av exempel och övningar är tanken att du ska kunna lära dig allt det här på sju dagar. Jag har inte testat, men tycker idén är bra. Titeln kan väl vara lite missvisande, för en bok på 100 sidor kan inte lära dig arabiska, men du kan i alla fall visa intresse och komma en bit på vägen när du möter arabisktalande människor.

Första meningen: Jag och Andreas fick idén till den här boken när vi drack te i min lägenheten i Boliden och jag försökte lära Andreas att prata arabiska.
Antal sidor: 100
Förlag: Boliden media, 2016

Jag heter inte Miriam

av Majgull Axelsson

På sin 85-årsdag säger Miriam plötsligt att hon inte heter Miriam. Vad menar hon med det? Har hon blivit dement? Under en promenad runt sjön med barnbarnet Camilla berättar Miriam om sina år i Auschwitz och Ravensbrück, om de mest föraktade och om sådant om ingen levande någonsin skulle få veta.

Den här berättelsen utspelar sig under en enda dag, men innehåller minnen från en hel livstid. Det är minnen som ingen borde behöva bära. Svarta, hemska, orättvisa, oförståeliga minnen fulla av obesvarade frågor. Läsaren följer dels Miriam och Camilla runt sjön, dels med Miriams minnen från förintelsen, efterkrigstiden, om att bli hemmafru och leva med minnena. Det tränger på, det blir svårt. Men kanske är det dags att berätta.

Wow, vilket bok! Jag har läst mycket bra om boken, men den lever ändå upp till mina höga förväntningar. Axelsson skriver intressant och skickligt, vilket gjorde att jag hade svårt att lägga ifrån mig boken. Berättelsen hoppar ganska mycket i tiden, men jag upplevde det aldrig störande, det höjde snarare spänningen.

Några gånger var jag tvungen att lägga ifrån mig boken på grund av det hemska, gripande och frustrerande innehållet. Jag kan inte förstå hur människor kunde tro att de hade rätt att göra vad som helst med andra människor, behandla dem omänskligt och som objekt. Det är även jobbigt att läsa om hur Miriam trycks ned, om alla hemska minnen hon bär på, om den mur hon bygger upp och mask hon tagit på. Miriam tar sig in till mina känslor och rör om där, och det hoppas jag att hon kan få göra hos många andra. Det som hände innan, under och efter förintelsen måste fortsätta spridas. Annars riskerar vi att hamna i något liknande igen.

Jag heter inte Miriam får en självklar plats på listan över favoritböcker att rekommendera till andra.



Första meningen: Fortfarande är det natt, ändå skiner solen. 
Antal sidor: 457 
Förlag: Brombergs, 2014

Månadens bästa: januari

Det ryktades att andra terminen på utbildningen skulle bli tuff. Ryktet stämmer. Vi läser tre omfattande kurser, däribland medicinsk terminologi, vilket innebär att jag ska lära mig 20-30 nya ord på latin/grekiska varje dag i 15 veckor. Och DÄR försvann den mesta av min lästid. När jag "pluggat färdig" för dagen vill min hjärna sova, inte läsa. Tråkigt. För det finns ju så mycket jag vill läsa!

Jag hann dock med 5 böcker under januari, och bäst av dem är Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson. Jag har även läst:

* Mitt namn är Lucy Barton - Elizabeth Strout
* Hon som vandrar - Samar Yazbek
* Havsmonster i knipa - Kjell Thorsson
* Det är för sent att vilja hoppa av - Stephanie Tromly

Vilken är den bästa bok du läst i januari?

Världskartan

Jag fick en världskarta i julklapp (av mig själv). Det är en sådan där skrytkarta där du kan skrapa fram de länder du besökt. Jag kommer använda den för att se från vilka länder jag läst böcker. Kartan hänger i vardagsrummet och har redan väckt uppmärksamhet bland vännerna. "Har du varit i så många länder?" frågar de, och jag anser att jag har det. Inte fysiskt, men böckerna har tagit mig till många ställen, och fler vill jag att det ska bli. Tipsa gärna om du ser ett land jag inte läst något ifrån (jag har läst från Ryssland, men inte orkat skrapa hela landet än...).

Förintelsens minnesdag

Förintelsens minnesdag uppmärksammas varje år den 27 januari. De som överlevde krigsåren blir allt färre, och därför blir det allt viktigare att påminna och påminnas om allt det avskyvärda som hände. Särskilt eftersom många verkar ha glömt det, eller har svårt att inse att det de håller på med börjar bli skrämmande likt det som påbörjades i Tyskland under 1930-talet.

Sedan jag senast tipsade om böcker kring förintelsen, har jag läst några fler jag kan rekommendera, nämligen:

Skönlitterära:
En ö i havet-serien av Annika Thor
Uppdraget av Camilla Lagerqvist
Tårar i havet av Ruta Sepetys

Biografier: 
Barnet från ingenstans av Kari Rosvall och Naomi Linehan
Frågor jag fått om förintelsen av Hédi Fried

Drömmen om Kalifornien

av Tomas Wallengren

I jakten på sig själv och vilken väg livet ska gå, reser Carl till USA. På flygplanet möter han Natanael och Felicia, som båda gör avtryck i Carl, både motstridiga och välkomnande. Med en ifrågasättande inställning börjar Carl sin omtumlande inre och yttre resa.

Jag tror de flesta i vårt samhälle är sökare. Vi söker efter mening livet och det som sker, och kanske även efter en högre makt att finna trygghet i. Det finns en del romaner som behandlar det här, men jag har knappt läst någon som inte skäms för den kristna tron. Där kommer däremot Drömmen om Kalifornien in.

Dessvärre blev det lite väl förutsägbart för min smak. Jag har visserligen inte läst hela boken (kanske gör jag det framöver), men jag har svårt att ta upp den igen. I de passager läsaren bokstavligen får följa varje steg Carl tar, blir det långtråkigt, och jag tror boken hade kunnat kortats en hel del. Överlag tror jag den har ett bra budskap och den har definitivt många tänkvärda frågeställningar som läsaren kan fundera över tillsammans med Carl.

Första meningen: Det var jag, Siri och en burk syltlök.
Antal sidor: 305
Förlag: Pärlan förlag, 2016

Sofies bokblogg 8 år

Lilla bloggvännen, tänk vad mycket tid jag ägnat åt dig de senaste 8 åren! Trots lässvackor har jag återkommit, och egentligen aldrig tänkt att jag ska sluta blogga. Okej, några dagar för ett tag sedan funderade jag på hur det skulle vara om jag slutade, och frågade mig:  "vem är jag om jag inte bokbloggar? Kan jag någonsin sluta bokblogga?". I teorin är svaren enkla, i praktiken är det svårare. Bloggen har blivit en så stor del av mitt liv! Det skulle vara svårt att sluta. Så jag gör inte det. Vi fortsätter på det nionde året. Hoppas ni vill hänga med!

Det här är den första dagen i veckan jag har ro att läsa (annat än plugg, så sjukt mycket i skolan den här terminen!). Jag fortsätter med Jag heter inte Miriam. Halvvägs in är den riktigt bra!

Vad läser du idag?

Mitt liv som bok

av Paul Desalmand


Mitt liv som bok. Jag tror den här titeln lockar många boknördar. Det var just det här med att få följa en bok från tryckning, via bokhandlar, oaktsamma ägare och till makulering, som lockade mig. Men det här är ingen faktabok, utan en roman, och då blir det bättre.

 Paul Desalmand har skrivit cirak 60 böcker, och det märks att han är påläst, med tanke på alla författare och titlar som nämns i denna bok. Tyvärr kände jag igen alldeles för få, så jag kunde inte riktigt få nöja av det där.



Boken som berättar föddes på 1980-talet, och fick under en halvtimme 799 syskon. Titel, författare och förlag är okänt, men det är inte boken du håller i din hand. Syskonen är inte särskilt populära, men boken vi följer får till slut lämna bokhandeln för en världsresa, som mestadels rör sig i Frankrike. Under bokens resa får läsaren som skrivet en hel del (franska) boktips, men även politikiska inslag.

Mitt liv som bok är en rolig idé, och efter att jag läst den (för säkert fem år seda) fick jag en starkare relation till böckerna i min bokhylla. Mår de bra? Står de fint? Hur mår ryggarna? Och så tänker jag på böckerna i bokhandeln; tänk vad tråkigt att aldrig bli läst... Ja, det här är nördigt, men på ett fint sätt.

Första meningen: Jag fick inte vara ute i dagsljuset särskilt länge.
Antal sidor: 178
Förlag: Ordfront förlag (tack för recex)
Utgivningsår:  2012
Originaltitel: ?

Hon som vandrar

av Samar Yazbek

Rima vill helst bara gå, promenera, vandra iväg. Istället binder hennes mamma och bror fast henne för att ha kontroll över henne, så att hon inte ska vandra rakt in på minerat område. När kriget kommer närmre förs Rima till de otrevligaste delarna av landet, där "sådana som hon" förvaras. Hon finner trösten i böckerna och orden hon skriver, eller målar, men samtidigt försvinner de hon försöker hålla kvar, en efter en.

Genom sina böcker skildrar Samar Yazbek ett Syrien som regimen helst inte vill visa upp. På grund av det, och för sin kamp för pressfrihet och kvinnors och barns rättigheter, har hon flyttat till Frankrike.

I Hon som vandrar får vi höra Rima berätta, och hon känns inte helt stabil. Hon skriver själv om sina ostruktuerade ord, och kanske ger det trovärdighet åt berättelsen. Det är ju liksom ingen idyllisk skrivarstuga i fjällen hon skriver ifrån. Däremot fångade hon aldrig mig. Flera gånger kom jag på mig själv att tänka på annat medan jag läste, och jag hade sällan ro eller lust att gå tillbaka för att försöka hänga med. Ibland rycker det tag i mig, när kriget kommer alltför nära, men största anledning till att jag fortsatte läsa, var för att ha läst den. Tråkigt.

Det finns däremot intressanta aspekter i att läsa Rimas berättelse; om en sida av kriget och om "annorlunda" människor som samhället mest ser som besvär. Det är hemskt, tragiskt och upprörande, men ger även perspektiv på den trygghet vi har i ett land fritt från krig.

Första meningen: Jag vet inte om du har någon känsla för pappers struktur eller brukar göra som jag och låta fingrarna glida över ytan.
Antal sidor: 206
Förlag: Ordfront
Originaltitel: Al Maxha´a, 2016
Översättare: Marie Anell (från arabiska)

Skrivartävling och skrivarverkstad

Först vill jag tipsa om en skrivartävling för dig som är mellan 13 och 18 år. Litteralund står för tävlingen, som har temat fantasy. Skriv en text på max 2 A4-sidor och tävla senast 25 februari.

 

Om du är mellan 12 och 19 år och har vägarna förbi Nässjö den 12 februari, tycker jag att du ska anmäla dig till skrivarverkstaden med Lisa Bjärbo! Jag var med på en sådan för några år sedan, och tyckte det var riktigt bra och inspirerande. Mer info här, och här kan du läsa om vad jag skrev efter att jag gått kursen.

Astrid Lindgren: ett liv

av Cilla Dalén och Annelie Drewsen

Astrid Lindgren. Hon behöver ingen närmre presentation. Däremot är det intressant att få veta om kvinnan som blev en världssäljande författare, och detta är en av de biografier som vill berätta mer. Det handlar om Astrids uppväxt och liv, men även en översikt kring hennes mest populära böcker. Allt med lättläst text.

Jag gissar att det kommit en hel del biografier om Astrid Lindgren, till exempel den med författarens namn till titel, som jag gillade mycket. Den hade en mer sagolik layout, men även Ett liv rymmer bilder både från Astrids uppväxt och filmatiseringarna. En bra översikt för den som vill läsa mer, bra utvalt, uppdelat och skrivet. Astrid liv är spännande att läsa om, så om du inte gjort det kan jag rekommendera någon av de här.


Första meningen: Astrid Lindgren är en av Sveriges mest kända författare.
Antal sidor: 30
Förlag: Vilja, 2017

Tips om jorden runt-läsning

Feministbiblioteket har fixat en facebookgrupp för de som vill tipsa och bli tipsade om böcker från jordens alla länder. Kolla gärna in där! På instagram kan ni följa vad jag läser i det är projektet under  #läsajordenrunt (Ni vet väl att ni kan följa hashtaggar precis som personer nu?).

Mitt namn är Lucy Barton

av Elizabeth Strout

När Lucy Barton ligger på sjukhus får hon kontakt med sin mamma efter många år. Genom trevande samtal om det som varit, verkar det som att de skulle kunna hitta tillbaka till varandra. Men det finns många känslor under ytan som riskerar att hindra dem.

I ganska korta kapitel får vi läsa om flera människor från Lucys och hennes mammas förflutna. Vad hände med människorna? Varför hände det? Tillsammans med de undangömda frågorna om Lucys barndom blir det en berättelse om sorg och lycka, klasskillnad, försoning och oförståelse.

När jag la ut en bild på boken på min instagram, skrev Ulrica att hon mest tänkte "jaha" när hon läst ut boken, medan Johanna stämde in i hyllningskören. Jag håller nog mest med Ulrica, för boken lämnade inga större intryck hos mig. Däremot höll jag med Johanna när hon skrev om klasskillnad. Lucy kommer från en väldigt fattig familj, men tack vare sina fina betyg fick hon stipendium och kunde studera vidare. Därmed hamnar hon i något slags mellanläge: de rika människorna i hennes nya omgivning föraktar att hon föddes fattig, medan hennes familj undviker henne på grund av hennes nya rikedomar. Ensamheten, strävan, oförståelsen. Det är intressant och fint att läsa om. Men, nej, även om jag velat gilla den räcker det inte till något högt betyg, utan snarare en lagom trea av fem möjliga.

Första meningen: En gång för många år sen var jag tvungen att vistas på sjukhus i nio veckor.
Antal sidor: 167
Förlag: Forum, 2017
Originaltitel: My Name is Lucy Barton, 2016
Översättare: Kristoffer Leandoer

Månadens bästa: december

Den bästa bok jag läste i december var Tre saker jag inte vet om dig av Julie Buxbaum.

Jag har även läst
* Ditt livs affär - Fredrik Backman
* Pi och powerbollarna - Karolina Kjellberg och Pauline Reuss
* Julaftonsnatt - Clement Clark Moore och Jessie Willcox Smith
* Vad varje vegetarian bör veta - Katherine McGuire
* Trolltider - Maria Gripe
* Det vi förlorade i elden - Mariana Enriquez
* Den första julen - Anders och Birgitta Johansson
* Toner i natten - Jojo Moyes
* och vi fortsatte att göra någonting rörande - Elis Burrau
* Astrid Lindgren: ett liv - Cilla Dalén och Annelie Drewsen

Tre saker jag inte vet om dig

av Julie Buxbaum

Jessie flyttar med sin pappa från Chicago till Los Angeles, och hon längtar hem direkt. Hos pappas nya fru får Jessie bo i ett gästrum, hennes styvbror bryr sig inte om henne, och hon känner ingen i den nya snobbskolan. Ungefär samtidigt får hon mejl från Någon Ingen, som erbjuder sig att guida Jessie på Wood Valley High. Är det någon som driver med henne? Hon bestämmer sig att nappa på erbjudandet, och kommer allt närmre den anonyma. Men vem är han egentligen?

Ungefär 20 sidor in i boken tyckte jag att den innehållit tillräckligt många high school-stereotyper (ni vet coola killar och blonda modelltjejer osv) för att tilltala mig, och tänkte lägga den ifrån mig. Som tur var gick jag in på goodreads och såg att Sincerely Johanna gett den 4/5 stjärnor. Vi har många gånger väldigt lik boksmak, och dessutom är det väldigt sällan hon ger en bok så bra betyg, så jag fortsatte läsa. TACK för det!

Visst finns det en del high schoolstereotyper, och vid några tillfällen tycker jag det ligger precis på gränsen till för mycket. Men Jessie hanterar stereotyperna på ett reflekterande sätt (utan att vara omänsklig) och är en väldigt genomarbetad och intressant karaktär. Hon brottas med mycket; mammans död, pappas nya familj, flytten, gamla och nya vänner, Någon Ingen, och sin identitet. Risken finns att det hade kunnat landa i självömkan och långa kapitel om sorg, men det gör det inte. Istället kommer jag nära Jessie och hennes känslor, jag får del av saknaden, alla frågor, längtan efter vänskap och lyckan i det lilla. Det kanske låter som i flera andra romaner, men det är det inte. Tre saker jag inte vet om dig har något alldeles extra, som lyfter boken till topplistan över de bästa ungdomsböcker jag läst.

Det finns många intressanta karaktärer. Scarlet, Adrianna, Liam, Ethan, Theo, Gem, Agnes, Rachel, pappan... Och Någon Ingen, såklart. Han vet vem Jessie är, men det dröjer länge innan hon får veta vem han är. Det hindrar dem inte från att har många sådana där drömkonversationer som vi kan hitta i bland annat John Greens böcker, ni vet sådana där samtal där allt faller på plats och båda är smart och roliga (och ibland skriver fel ord, såklart) och vågar säga lite mer än vanligt, eftersom de inte ser varandra. Tre saker jag inte vet om dig är en riktigt fin, rolig, spännande och genomarbetad roman. Det finns mycket jag gillar med den, så jag rekommenderar den gärna.

Första meningen: Sjuhundratrettiotre dagar efter att min mamma dog, fyrtiofem dagar efter att min pappa rymde med en främling som han träffat på internet, trettio dagar efter att vi drog upp rötterna och flydde till Kalifornien och bara sju dagar efter att jag började som junior på en alldeles ny skola där jag känner ungefär noll personer, kommer det ett mejl.
Antal sidor: 358
Förlag: Lavender Lit, 2017
Originaltitel: Tell me three things, 2016
Översättare: Cecilia Falk

Läsmål för 2018

Gott nytt år!

Idag funderar jag kring läsmål. Det kan vara ganska klurigt. Risken finns att det blir kravfyllt att läsa, och det är ju inte roligt! Jag tycker däremot att jag lyckas hålla en rätt bra relation till mina läsmål; det sporrar mer än spärrar. Därför har jag satt upp några för 2018, inspirerat av I regnets Treat Yo Self Challenge, som går ut på att göra mål kring böcker jag vill läsa, inte måste.

Jorden runt
Läsa minst två böcker från:
Europa (förutom Sverige och Storbritannien)

Sydamerika
Nordamerika (förutom USA)

Asien
Afrika
Läsa minst en bok från:
Oceanien

Kvinnliga författare
Läsa minst fem böcker från listorna med läsvärda kvinnliga författare.

Hyllvärmare
Jag heter inte Miriam 
Sex nyanser av Gud 
Du är mer än du anar
Som om Gud inte finns
Den farliga leken

Kaosutmaning 2018
Även i år hänger jag på kaosutmaningen!

Har du några läsmål för 2018?