17 mars 2017

Hej och tack för ingenting

av Måns Gahrton

Elsa står vid kanten av ett stup och tänker hoppa. Det svarta molnet har tagit över. Hon vill inte leva mer. Då kommer lille Sigge och undrar vad hon gör, och då kan hon ju inte hoppa. Vad skulle det göra med honom? När Elsa försöker hjälpa honom hem, kommer hon på att hon postade ett avskedsbrev till sin mamma. Elsa måste hinna från Kalmar till Stockholm innan brevet, och Sigge tänker visst inte lämna henne.

Elsa tänker hoppa. Det var det som lockade mig: en ungdomsbok om mörka tankar och självmordsplaner. Ovanligt och intressant. Hur behandlar författaren det här? Jo, Gahrton förmedlar en omtumlande berättelse som känns trovärdig, han skriver ärligt och väver in hopp och hjälp i det lilla. Det blir aldrig riktigt svart eller blytungt, men jag anar mycket av Elsas mörka moln och hopplöshetskänslor. Hon har en mamma som knappt bryr sig och en pappa som aldrig brytt sig (hon vet inte ens vem han är). Mamman känns ibland lite overklig och väl obrydd i slutet, men tyvärr kan det vara verklighet.

Jag gillar Elsa, att hon är så omtänksam mitt i det svarta. Det är så synd om henne i relationen till mamman och att ingen verkar se Elsa så som hon behöver bli sedd. Förrän Sigge kommer, Sigge är verkligen en väldigt fin karaktär!

Berättelsen hade kunnat fördjupas på flera plan. Jag hade gärna läst lite mer om Elsas mörka moln, hur allt vänder, ett fördjupat slut, men det hade å andra sidan passat bättre i en bok för äldre ungdomar/unga vuxna. För att vända sig till 12-15-åringar är den viktig, allvarlig och hoppfull.

Första meningen: Jag är sjukt höjdrädd och står vid kanten av ett stup.
Antal sidor: 136
Förlag: Berghs, 2010

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar