21 maj 2017

Sommarläsningsenkät

Gokväll! Hoppas ni haft en bra helg! Hos mig har solen strålat och värmen varit nära. Igår gifte sig två fina vänner och idag har vi planerat scoutläger. Nu tar jag tag i en sommarläsningsenkät som Lyran har satt ihop:

1. Brukar du läsa mer eller mindre, eller som vanligt på sommaren?
Jag tror det blir ungefär som vanligt. Vissa semesterveckor gör jag så mycket annat att jag inte hinner med/tar mig tid att läsa, till exempel scoutläger och Gullbrannafestivalen. Andra veckor är betydligt latare med mer läsning.

2. Läser du samma typ(er) av böcker som under övriga delar av året, eller läser du något speciellt på sommaren?
Jag brukar läsa en deckare under sommaren, kanske en typisk sommarbok eller någon lite tjockare när jag är hemma (och inte behöver släpa med mig den till jobbet). Annars läser jag som vanligt.

3. Beskriv den ultimata sommarläsningsplatsen! Inkludera gärna smaker, dofter osv.
När vi gifte oss förra sommaren fick vi en hängmatta. Den hängdes inte upp förrän för någon vecka sedan, så jag ser fram emot lata dagar under körsbärsträdet. Solens strålar tar sig ner genom lövverket, det blåser en varm vind bland grenarna. Dofter från nyklippt gräs och vinbärsbuskarna bredvid. En milkshake, en sovande katt. Det lär bli bra. 

4. Vilken bok är perfekt för en slö dag på stranden/i hängmattan?
En deckare för den mörkrädde, en feel good eller Harry Potter. Han går alltid hem.

5. Berätta om en bra bok som utspelar sig på sommaren! 
Systrar i jeans är verkligen sommar för mig! Läste dem under några somrar som tonåring, och minns att jag tyckte väldigt mycket om dem. De handlar om systerskap, livet och ett par jeans som håller ihop de fyra huvudpersonerna när de för första gången skiljs åt under en hel sommar. Kanske dags för omläsning?

18 maj 2017

En feministisk sommar - läsutmaning

Det senaste har jag känt mig väldigt opepp på att läsa och blogga. Läsandet har nästan blivit ett måste, för jag är ju "en sån som läser", och har ibland svårt att komma på vad jag ska göra om jag inte läser eller bloggar. Bloggen har också känts som ett måste. Jag har pendlat mellan: "jag har ju bloggat 7 år, inte kan jag sluta nu!" och "jag har ju bloggat 7 år, inte konstigt om jag tröttnar". Jag pendlar fortfarande.

Däremot har jag kanske kommit fram till att jag inte ska recensera allt jag läser, kanske ta en bloggpaus. Jag vill även läsa mer så kallad "vuxenlitteratur", jag har trots allt firat min tjugofjärde födelsedag idag, och vill hitta identifikation i jämnåriga eller äldre, inte bara 3-åringar och 15-åringar. I vuxenbokdjungeln är jag dock helt lost. Vad ska jag läsa? Den här utmaningen väckte en gnutta läslust igen:


Inspirerad av Feministbibliotekets feministiska kanon utmanar Lyrans Noblesser oss att läsa feministisk litteratur i sommar. Utmaningen pågår från juni till augusti, och i slutet av varje månad kan deltagarna via Lyrans blogg dela länkar för att tipsa varandra.

Jag vill gärna lära mig mer om feminism, hitta nya och förbättra mina argument, samt bredda mitt genreintag. Därför hakar jag på. Det kommer inte bara bli feministisk litteratur i sommar, men mer än tidigare lär det bli. Jag och min syster funderar även på att starta bokklubb, bara hon och jag, och läsa utvalda böcker tillsammans för att diskutera. Det är lättare att komma ihåg och lära sig mer på det sättet.

Jag återkommer med lästlista.

Har ni några feministiska litteraturtips?

17 maj 2017

Veterinär Vims - valarnas hjälte

text: Tanja Matila, illustrationer: Emma Ganslandt

10-åriga Ville Vims tar över sin mammas jobb som veterinär och blir genast överöst av brev från hela världen. Alla vill ha hjälp av familjen Vims makalösa veterinärskunskaper! Ville bestämmer sig för att åka till Mexico för att rädda strandade valar. Han tar med sig det magiska lexikonet och pantern Katten Carlos, men på väg till flygplatsen stoppar rektor Reidar honom. Ville får inte ledigt från skolan, men han måste ju åka nu!

I den första boken i en förväntad serie lär vi känna en spontan, nyfiken, omtänksam, driven veterinärsson, som nu fått ta över sin mammas uppdrag. Med humor beskrivs Villes vardag och senare äventyr, som inkluderar privatplan, banantjuvar och ullpungråttor. Det blir ett riktigt äventyr, ibland överdrivet, men det är inget problem, snarare något roligt, riktigt spännande och fantasieggande för målgruppen. Ville blir en cool förebild för nyfikna barn som själva gärna skulle vilja rädda valar och andra djur i nöd. Han är cool och modig och bjuder på en riktigt härlig, fantasifull saga.

Språket är många gånger humoristiskt och (nästintill överdrivet) hurtigt. Vissa gånger funderar jag på om det går över huvudet på målgruppen, men det gör å andra sidan boken till en bra högläsningsbok, eftersom det tilltalade även mig som vuxen.

Boken innehåller ganska mycket text, men även en del bilder. Det är enkla illustrationer är i svartvitt, men den färgstarka berättelsen ger färg även till bilderna. Jag gillar boken, och tror detta kan bli en spännande, rolig och fantasifull serie att se fram emot.

Första meningen: På en helt vanlig gata i ett rött gammalt hus satt en mycket speciell pojke på golvet i köket.
Antal sidor: 61
Förlag: Whip Media, 2017

14 maj 2017

Monstret och människorna

text: Mats Strandberg, illustrationer: Sofia Falkenhem

Det här är tredje boken i en serie. Om du inte läst Monstret i natten och Monstret på cirkusen, varnar jag för spoilers.

Monstren sätter allt mer skräck i människorna i staden. En grupp bildas för att försöka bekämpa monstren, vilket gör att Frank och hans monstervänner blir allt mer rädda. De måste gömma sig ännu mer noggrant, men det börjar bli svårt.

Monstret-serien vänder sig till 6-9-åringar, och passar mycket bra till högläsning. Jag tycker även den säger väldigt mycket till mig som vuxen. Trots att det handlar om olika sorters "monster", att det är de som verkar vara hotet i samhället, skulle den lika gärna kunna handla om sådana "hot" vissa ser i samhället idag. Jag tänker att många ser hot i människor som flytt till Sverige, hbtq-personer eller personer som helt enkelt är annorlunda än en själv. De i sig är sällan något hot, men när vi blir främlingsfientliga och håller oss borta från nytt och okänt, bygger vi upp illusioner av hot som späs på till oigenkännlighet. Detta sker i Sverige, och det är skrämmande. Detta händer även i Yrred, där Frank bor. Det har pågått ett tag, men till trilogiavslutningen trappas det upp.
"Men Kjelle", suckade mamma otåligt. Sen sänkte hon rösten. Viskade nästan. "Hörde du inte att dom hade slagit ner en stackars farbror för att dom tyckte att han såg monsteraktig ut? Han hade bara lite håriga axlar!"
   [...] "Tänk på vad Kryger ställde till med", viskade mamma. "Vi trodde att han var en hjälpte och så
kidnappade han Frank!"
   [...] Pappa svarade inte. Det var tyst i bilen resten av färden. Och jag kände hur knuten i magen drogs åt.                                                              sida 49-50
Det skrämmande blandas med det spännande. Vi ser Franks monstervänner och deras liv, men även vad som händer i skolan och på gatorna. Vi ser hur Frank slits mellan sina olika gestalter, och när vänskapen blir allt viktigare. Frank får bära mycket på sina axlar, men vi ser honom även ta mer initiativ och plats. Vi fördjupas i många av karaktärerna och de får fler bottnar. Den här boken bjuder på en hel massa bra, en riktigt bra story och ett riktigt viktigt budskap. Den är nutidsförankrad, men kan hålla länge.

En sak jag stör mig på är att Strandberg skriver "dom" istället för "de/dem". Visst, det är lättare att läsa högt om det står "dom", men borde han då inte bytt ut sig, dig och mig till sej, dej och mej?

Utöver det tycker jag boken ger ett bra avslut på trilogin. En serie att rekommendera.

"Men hur kan dom hata monster så mycket?"
"Det finns alltid dom som ser fiender i alla som är annorlunda. Dom ser faror i allt som dom inte vet nåt om."
"Det är väldigt mycket som dom inte vet nåt om", sa jag. "Det är som om dom inte
vill förstå."
"Ja", sa Alice. "Det håller jag med om. Dom kanske inte vill tro att monster är ungefär som vi. Vilka ska dom då skylla på?"                         
sida 69

Första meningen: Det var natt och jag sprang genom skogarna.
Antal sidor: 167
Förlag: rabén & sjögren, 2017

11 maj 2017

9 saker som får mig att inte vilja läsa en bok

För någon vecka sedan ville Top Ten Tuseday veta vad som får oss att INTE vilja läsa en bok. Jag funderade en liten stund och kom fram till denna top nine-lista, utan inbördes ordning:


1. Böcker skrivna på dialekt. Jobbigt att läsa. Jag vill ha ett korrekt språk, såvida det inte handlar om att visa en sida av en karaktär, t.ex. Hagrid i Harry Potter. Det kan visserligen vara lite jobbigt att läsa, men det funkar.

2. Du-form. Jobbigt att läsa, förstår inte vitsen med det.

3. Vampyrer och varulvar. De enda böcker med vampyrer jag läst är Twilight. Jag gillade serien när jag läste, men efter det skulle ALLA börja skriva om vampyrer, och jag tröttnade direkt.

4. Dåligt genomarbetade texter. En del böcker verkar ha haft för snäv deadline för att en sista textgenomgång ska ha hunnits med. Jag tänker på när stavfel, satsfel osv smyger sig in mer än vanligt.

5. Stockholms-baserade ungdomsromaner. Tröttsamt i längden. De flesta sådana handlar om överklassfolk med kärleksproblem, fester hit och dit och...

6. ... fokus på gator och platser. Jag hänger sällan med eftersom jag inte lägger sådant på minnet, så jag skummar mest gatunamn och vad det nu kan handla om. Hade boken å andra sidan utspelat sig i en stad/samhälle där jag känner igen mig, t.ex. Jönköping, hade jag förmodligen tyckte bättre om det.

7. Långa miljöbeskrivningar. Låt gå för fantasy-böcker (som jag sällan läser) som bygger upp helt nya världar, men när det gäller annat: väv in det i storyn, gör inte långa sjok av detaljbeskrivningar. Då tappar jag intresset.

8. Böcker över 350 sidor. När jag läser tjockare böcker kommer jag ofta fram till att det inte hade behövts så många sidor för att få fram storyn. Det känns mest som att författaren babblar på. Tråkigt, med tanke på att jag säkert missar en del bra.

9. Fotboll, innebandy, hästar... Jag är inte och har aldrig varit intresserad av sport. Därför väljer jag sällan böcker som handlar om sport. Därför undrar jag varför så många "få ungdomar att läsa"-böcker handlar om sport? Tänk om jag varit en sådana som inte gillar att läsa, då hade jag förmodligen aldrig börjat heller, med tanke på utbudet.

(Och jo, jag vet att det inte är tisdag idag.)

8 maj 2017

Bilderberättelser med Aaron Becker

Som jag skrivit innan har bilderbokskursen fått mig mer intresserad av illustrationer i böcker. När jag skrev om detta på instagram blev jag tipsad om Aaron Becker, och har nu läst hans trilogi som börjar med Resan, fortsätter med Kartan och avslutas med Återkomsten. För de som gillar bildberättelser, eller vill lära sig läsa sådana här, kan jag varmt rekommendera Becker.

Resan inleds i sepiaton med ett barn som inte verkar ha något att göra, och alla är upptagna med sitt. Plötsligt ligger det en röd krita på sovrumsgolvet, och barnet ritar en dörr på väggen. När hen öppnar dörren öppnas en färgfull, grönskande fantasivärld. Med hjälp av kritan far barnet ut på ett spännande äventyr, men snart blir det nästintill farligt.

Kartan tar vid där den första boken slutar, och även här slängs barnet, tillsammans med en vän, in i äventyr och en kamp mellan goda och onda. Återkomsten går i samma stil, men med vissa nya inslag och detaljer.

Sådana här böcker går inte att snabbläsa. Visst är vissa illustrationer enklare, men det finns även väldetaljerade bilder som täcker hela uppslaget. Jag tänker även på att det kan ta lite tid att skriva sin egen berättelse till bilderna. Vad händer här? Olika läsare tolkar förmodligen på olika sätt, och vad som händer på nästa uppslag kan ändra min uppfattning av vad som hände på förra. Visst kan det vara lite komplicerat att lära sig, men det är fantasieggande och spännande.

Illustrationerna är riktigt bra gjorda. De talar mycket genom färg, men även gester och kroppsspråk. Läsaren ser sällan ansiktsuttryck, men kroppen kan tala mycket för sig.

Berättelserna i trilogin tar barns fantasi på allvar. Vem har inte velat rita fram saker med hjälp av en krita? En port till en annan värld, en supersnabb cykel eller en luftballong. Vilken dröm! Här bidrar kritan till både underhållning, skydd och räddning. Barnet får stå i centrum som en smart och godhjärtad hjälte. Här finns även frågor om vuxenvärlden och förälder-barn-relation. Visst är det klassiskt dramaturgiskt och vi känner igen berättargrunden, men Becker gör det med mycket kärlek till barn och bilderboksmediet. Riktigt fina böcker!

Jag funderar på hur denna berättelse skulle vara om den var ljudsatt, och efter lite sökning hittar jag det på youtube. Titta och lyssna in första boken här.

Resan (2015), Kartan och Återkomsten (2016) av Aaron Becker
Förlag: ABC förlag
Originaltitlar: Journey, Quest och Return

7 maj 2017

Bladen brinner!

Våren kom. Det är anledningen till att det varit tyst här i veckan. Sol, värme, ljusa kvällar, trädgårdsprojekt, läsning på altanen. Det fann liksom ingen datorlust kvar. Hoppas ni kunnat njuta av våren!

Ni vet den fantastiska podden Bladen brinner som, till skillnad från många andra medier, pratar om barn- och ungdomslitteratur? De har nu kört på ett år och gett fantastiskt många bra intervjuer, boktips och intressanta diskussioner. Nu, liksom för ett år sedan, behöver de ekonomisk hjälp för att kunna köra på ännu ett år med podden. Och visst vill vi ha mer? Ja! Klicka dig in här, på poddens kickstarterkampanj, för att bidra med en summa, så att vi får höra mer rapportering från barn- och ungdomslitteraturen. Om du missat något, några, alla avsnitt kan du lyssna på dem (igen) på hemsidan, samt få höra extramaterial och hitta boklistor.

1 maj 2017

Månadens bästa: april

Den bästa bok jag läste i april var Så långt vi kan följas av Susanna Martelin.

Jag har även läst:

* Spring så fort du kan - Sofia Nordin 
* Wink Poppy Midnight av April Genevieve Tucholke
* Gittan och gråvargarna - Pija Lindenbaum
* Vad har hänt här? - Julia Neuhaus och Till Penzek 
* Ajna Bång - Henrik Nilsson Thelander 
* Den dubbla tystnaden - Mari Jungstedt
* Coolt med ADHD - Malin Roca Ahlgren, Susanna Israelsson Stenberg och Carl-Magnus Ramstedt
* Resan - Aaron Becker
* Hjälparbyrån #1 Fallet med den försvunna enhörningen - Daniel Edfeldt



Temat för april var mordgåtor och mysterier, och där passar Den dubbla tystnaden och Hjälparbyrån in.

I maj handlar det om mamma, pappa, barn. Jag väljer mellan  
Brev till min dotter,
Brev till en nybliven förälder: ett feministiskt manifest i femton punkter (är nyfiken på denna trots att jag varken är eller är i närheten av att vara en nybliven förälder)
och kommer förmodligen pricka in fler böcker.

30 april 2017

Medan jag pluggar...

... det sista på vårens kurs, lämnar jag över ord och uppmärksamhet till inlägget Anna skrev om "Varför beskrivningar och bedömningar av tjejers utseende skaver". Intressant, frustrerande och tänkvärt. Läs det, så hörs vi  någon gång nästa vecka.

28 april 2017

Så långt vi kan följas

av Susanna Martelin

Alex och K har hängt ihop sedan de gick i högstadiet. De är snarare som syskon än vänner, och så har det varit de senaste 10 åren. Nu kan de dock inte träffas lika ofta, eftersom Alex jobbar i stallet och precis har flyttat ihop med pojkvännen Rick, och K håller på med en fotoutställning. Mitt i detta händer något som inte får hända, och Alex liv går i bitar. Hur ska hon orka ta sig vidare efter detta?

Okej, vi börjar med en liten författarpresentation: Susanna Martelin vann Lilla Augustpriset 1998, och efter att ha deltagit i ett antal antologier och tidskrifter debuterar hon nu som romanförfattare. Och vilken debut det är!

Det var så här: jag sögs in i boken och ville gärna läsa läsa läsa, men insåg rätt snabbt att jag var tvungen att sluta i god tid innan jag skulle göra något annat, till exempel träffa människor. Alex och händelserna påverkade mig nämligen så mycket att jag nästan trodde jag var en av karaktärerna och en stund trodde att Alex problem var mina. Jag blev deppig när Alex blev deppig, jag blev en del av grälen, jag sökte skydd i stallet (jag som aldrig varit en häst-person). Den här ambivalensen är inget bra utgångsläge för att träffa andra människor, direkt. Men ett väldigt bra betyg för en bok! Språket är genomarbetat med snygga formuleringar som lyfter boken och handlingen är genomtänkt.
Han hämtar mig i sin skräniga gamla bil. Rutorna är nedvevade och en ljum vind smattrar omkring inne i kupén. Den här varma dagen hör inte hemma i mars, den verkar snarare vara en majdag som kommit vilse.                                                          s.7
Något mer jag gillar är vänskapen mellan Alex och K (och med risk för spoilers säger jag inte mer än så), och att de är lika gamla som mig, det vill säga 23 år. Kapitlen skiftar mellan dåtid (högstadiet) och nutid, vilket gör att bokens målgrupp och spänning breddas. Det blir som en "mellanåldersbok", alltså mellan tonåring och vuxen. Jag är vanligtvis inte så förtjust i sorgliga böcker, men den här gillar jag. Visserligen tyckte jag det var lite segt en stund i mitten, det blev lite för sorgligt, men slutbetyget blir ändå väldigt bra. Läs den.

Första meningen: En tisdagskväll i mitten på mars ringer K till mig.
Antal sidor: 237
Förlag: Alfabeta, 2017, tack för recex!

25 april 2017

Den dubbla tystnaden

av Mari Jungstedt

Det här är sjunde delen i en serie. Om du inte läst de tidigare varnar jag för spoilers. Här finns senaste recensionen med länkar till de tidigare böckerna.

Semestern hägrar och liksom tidigare år planerar vännerna i ett villaområde i Visby för en vuxensemester. De sköter stora delar av livspusslet tillsammans. Nu ska de vara med på Bergman-veckan på Fårö, och sedan besöka Stora Karlsö. Men under resans gång försvinner en kvinna, ungefär samtidigt som en man flyter iland i Lettland på andra sidan Östersjön. Poliserna Anders och Karin får en hel del att fundera över, både vad gäller jobb och privatliv.

Eftersom jag inte är någon van deckarläsare eller deckarrecensent, blir det förmodligen ganska snarlika recensioner. Någon blir mördad, några utreder, det finns få bevis men på ett eller annat sätt binds de flesta lösa trådar ihop till någon form av lösning. Kanske är det här den gängse mallen för deckare. Skillnaderna mellan böckerna ligger istället i vad som händer mellan nämnda delar.

Jag hade gärna tagit bort morden och bara läst om utredningen och relationerna. I denna bok får det här med relationer mycket plats. Visserligen hör vi inte mycket av föräldralediga journalisten Johan Berg eller hans fru Emma Winarve, men däremot lär vi känna Anders och framförallt Karin bättre. Det tycker jag var väldigt intressant. Att Johan inte är med så mycket gör att mediavinkeln kommer lite i skymundan. Den finns kvar, och det är en vinkling jag gillat, men det har serieläsare redan läst rätt mycket om, så det känns intressant att den ger plats för annat. De som drar fördel av detta är vännerna i villaområdet. Det dröjer cirka 100 sidor innan någon hittas död, men det är ingen seg inledning för det. Istället lärde jag känna många sidor hos vännerna. Det var intressant att blicka in i en nästan sektliknande gemenskap, men även att höra om dolda intriger. Pluspoäng för det!

Jag gillade boken under läsningens gång, men liksom tidigare dröjer det nog ett tag innan jag läser nästa del. De är ju, som skrivet, ganska lika och förutsägbara i sina upplägg.

Första meningen: Bilen svängde av från den stora vägen och fortsatte på en traktorstig som ledde rätt in i skogen.
Antal sidor: 363
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2009. Bonnier pocket, 2010

23 april 2017

Hjälparbyrån #1 Fallet med den försvunna enhörningen

text: Daniel Edfeldt, illustrationer: Mats Minnhagen

Under en tråkig sommarlovsdag startar tvillingarna Nova och Simon den halvhemliga Hjälparbyrån, som ska ta sig an alla möjliga problem. Snart söker en skogstomte upp dem och ber om hjälp med att hitta ett enhörningsföl han skulle ha vaktat. Plötsligt är de mitt inne i ett spännande fall, och sommarlovet känns precis som det ska.

Nova och Simon är rätt stereotypa karaktärer. Nova är framåt, impulsiv, äventyrslysten och vill gärna ha något fartfyllt på gång. Simon är en glasögonprydd boknörd som kan svåra ord och gärna tar det lite lugnare, särskilt om han ska tänka ut en plan. Karaktärsdragen eldas på genom boken och blir tydligare. Kan vi inte redan de där karaktärerna sedan ganska många år tillbaka? Tur är det i alla fall att det inte är tjejen som är den försiktiga. Jag funderar även på om de inte känns lite för gamla för sina tänkta 9 år, men jag känner å andra sidan inte särskilt många 9-åringar.

Boken vänder sig till 6-9-åringar. Den är ganska lättläst, men har rätt mycket text. Om barnet själv ska läsa passar den därför bättre till de som kanske växt ur LasseMaja-böckerna och vill ta sig an något lite mer avancerat. Illustrationerna är färre än i nämnda serie, men de finns där för att ge mer fakta om miljö och uttryck. Som högläsningsbok kan det bli mycket spännande!

Under äventyret i skogen stöter vi på ganska många magiska varelser. Några av dem ser vi på omslaget, men det dyker faktiskt upp fler. Jag funderar på om det kommer finnas några magiska varelser kvar till kommande böcker. Det känns som att boken vill ha med så mycket som möjligt, kanske hade det varit bättre att fokusera på några färre varelser?

Jag är skeptisk till boken. Jag fastnar inte riktigt. Vissa delar är förutsägbara, medan andra överraskar, och det gillar jag. Å andra sidan är jag inte så sugen på att ta tag de kommande delarna Fallet med sjömonstrets förbannelse (2016) eller Fallet med den magiska eldbäraren (2017), men efter att ha läst till exempel den här recensionen, tror jag ändå det här är bra läsning för den tänkta målgruppen.

Första meningen: "Ett-två-tre!" ropade Nova och släppte taget om gungan.
Antal sidor: 108
Förlag: B Wahlströms, 2015

21 april 2017

Spring så fort du kan

av Sofia Nordin

Detta är andra delen i en serie. Om du inte läst En sekund i taget varnar jag för spoilers.

Ante lever i skogen i tron att han är den enda överlevande efter febern som verkar ha tagit hela mänskligheten. Men en dag hittar Ella och Hedvig honom, och han följer med till deras gård. Ante kan dock inte sluta tänka på smittan, och brottas med att han sällan vågar säga sin åsikt. Kanske är han kär, men går det ens tänka på en framtid?

I första boken efter febersmittan läste vi ur Hedvigs perspektiv, och när nu Ante tar vid berättandet har tre överlevare hittat varandra. Tillsammans kämpar tonåringarna för sin överlevnad, de lär sig mer om jordbruk och djurhållning, men samtidigt finns det vardagliga kvar. Trots att allt är förändrat, finns samma tankar om vänskap, rivalitet, kärlek och identitet kvar. Dessutom är det inte alltid lätt att leva tre personer ihop. Risken är att åsikterna går två mot en, och det gäller att välja sina strider.

Under första halvan av boken saknade jag mer av Hedvigs och Ellas perspektiv. Eftersom Ante berättar hamnar tjejerna ibland i skymundan och blir därmed ganska platta och anonyma karaktärer. Ante tänker å andra sidan väldigt mycket. Han funderar på vad han lämnade bakom sig, på de han miste i febersmittan, och vad som händer nu. Han funderar på hur han ska förhålla sig i sitt nya sammanhang och på vems sida han står, om han nu måste välja.

Att skriva om vardagliga tankar och händelser i en dyster framtidsvärld där alla måste kämpa för att överleva, är en bra, trovärdig och tänkvärd kombination. Livet kan förändras snabbt, men en del saker, beteende och tankar är svåra att ta ifrån oss. Vi kommer alltid söka vår och andras identitet. Det får vi se i denna intressanta, spännande och bra boken.

Första meningen: Jag borde ha rest mig och sprungit härifrån.
Antal sidor: 209
Förlag: Rabén & sjögren, 2014, tack för recex!

19 april 2017

Coolt med ADHD

Det känns som att de senaste åren bjudit på många barn- och ungdomsböcker med en större mångfald av karaktärer. Jag tänker dels på hbtq-personer, men även karaktärer med olika diagnoser, levnadsöden och så vidare. Coolt med ADHD är en av de där böckerna.

text: Malin Roca Ahlgren och Susanne Israelsson Stenberg, illustrationer: Carl-Magnus Ramstedt

Vi möter Alice, snart 11 år, som ibland har väldigt svårt för att koncentrera sig. Hennes mamma och lärarna blir ofta arga på henne när hon missar utsatta tider, när hennes tankar svävar iväg och hon inte verkar lyssna. Alice försöker verkligen göra som de vuxna vill, men det fungerar inte alltid, och det kan Alice inte rå för. Ibland känns det som att ingen förstår henne.

När Alice får reda på att hon har adhd undrar hon vad som ska hända. Kommer diagnosen förändra henne? Blir hon någon annan? Vad ska lärarna och klasskompisarna säga? Nej, men att människor i hennes närhet vet att hon har adhd kan underlätta vardagen, både för Alice och dem.

Jag har inga stora erfarenheter av adhd, men tycker boken ger en bra bild. Först berättas en hel vanligt vardag med vissa svårigheter, något vi alla förmodligen skulle kunna råka ut för. När Alice börjar jämföra sig med sina klasskompisar kan vi dock gissa att Alice har lite svårare för vissa saker än de andra. Boken rymmer många känslor, Alice frustration när ingen verkar förstå, lärares ilska när de inte (vill) förstår Alice, klasskompisarnas blickar, men även mycket kärlek mellan Alice och hennes mamma. Det känns äkta, sorgligt vissa stunder, men hoppingivande andra gånger.

Jag vill rekommendera denna bok till de som lever eller jobbar med barn med adhd, för klasskompisar till barn med adhd eller, såklart, barn som själva har det.. Boken avslutas med några konkreta råd riktat till de barn som läser boken och kanske känner igen sig i Alices berättelse. Intressant, fiktivt lärorikt och viktigt.

Första meningen: Alice gå upp nu!
Antal sidor: 108
Förlag: Kikkuli Förlag, 2014

17 april 2017

Wink Poppy Midnight

av April Genevieve Tucholke

Poppy bryr sig mest om sig själv och får lätt andra att göra som hon vill. Midnight är en av dem som förtrollats av Poppy, men som tröttnat på hennes sätt. Wink står utanför, bryr sig inte om vad andra säger, verkar vara i sin egen värld. Men är det hela sanningen? Eller ljuger någon av dem?

Jag kan inte låta bli att jämföra denna bok med Kanske är det allt du behöver veta och Den hemliga historien. Det är det här ambivalenta, att något smyger sig på som gör att jag börjar tvivla på det huvudpersonerna berättar och försöker få mig att se som sanning. Det är svårt att skilja på vad som hänt och vad som inte gjort det. Samtidigt verkar det finnas inslag, bara en aning, av något övernaturligt. Oväntat, intressant, förvirrande och spännande.

I grunden är det en ganska klassisk och välkänd story med olycklig kärlek, en drottning, en tönt och annan välkänd karaktärsklassificering. Identitetsskapande och utmaningar i personligheten ställs på sin spets på ungdomsromanvis. Poppy utnyttjar, andra funderar på vad de håller på med, men kan inte slita sig från henne. Midnight försöker ta livet i egna händer, men det är lättare sagt än gjort. Bryr sig verkligen inte Wink mer än vad det verkar? Och hennes familj, hur stor är den egentligen, och vad döljer de? Intressanta funderingar, och tillsammans med de tvivelaktiga perspektiven blir det annorlunda. Det lyfter boken från mängden och jag tror Wink Poppy Midnight kommer bli omskriven.

Jag känner mig kluven till vad jag tycker om boken. Kanske beror det på att författaren och karaktärerna lurade mig, manipulerade mig att tro något som inte var sant. Å andra sidan såg jag det komma, vilket var genialiskt och väldigt spännande och intressant. Jag ångrar inte att jag läste boken, men den hamnar inte på någon topplista.

Pluspoäng till det snygga omslaget!

Första meningen: Första gången jag låg med Poppy grät jag.
Antal sidor: 250
Förlag: Bonnier Carlsen, 2017, tack för recex!
Originaltitel: Wink Poppy Midnight, 2016
Översättare: Carina Jansson

14 april 2017

Legenden om Sally Jones

av Jakob Wegelius

En stormig natt i den afrikanska regnskogen föds en gorillaunge. Några månader senare blir hon tillfångatagen, såld och får namnet Sally Jones. Hon tas till Turkiet och flera andra platser, hon hamnar i ägor hos många olika människor som lär henne olika saker. Utnyttjad, förnedrad, hyllad. En historia om längtan, svek, resor, och hopp.

Det här är första boken om Sally Jones, men jag läste den fristående uppföljaren Mördarens apa för något år sedan. Det skulle jag inte ha gjort. Hade jag läst böckerna i rätt ordning hade jag förmodligen tyckt om första boken mer. Det handlar inte om att jag blir spoilad, utan om olikheterna. Mördarens apa har hela 617 sidor med flera detaljerade bilder men mycket text. Legenden om Sally Jones nöjer sig med drygt 100 sidor med mer illustrationer än text. Texten tar visserligen läsaren på allvar med flera lite komplicerade ord och beteckningar (städer, belgiska officerare osv), liksom i uppföljaren, men eftersom det händer så mycket känns händelserna mest ytligt beskrivna. Det blir som en snabbversion av något som skulle kunna bli mycket bättre och gå djupare och intressantare i en längre roman. Kanske insåg förlaget/författaren detta och skrev uppföljaren, för den är ju riktigt bra!

Däremot är det lite roligt att två böcker i en serie kan bli så olika. Dels text, bild och omfång, men även att detta är en smal, hög bok. Formatet känns visserligen något exkluderande, bredare sidor hade gjort det lättare att ta sig in i berättelsen. Men det är en intressant tanke med olikheterna, och om du läser böckerna i rätt ordning tror jag du kommer uppskatta även första boken.

Jag gillar att de färgglada illustrationerna och texten ligger tätt ihop. De blir inte två olika medier utan ett tillsammans. Tillsammans för de berättelsen framåt, och det finns mycket att titta på både för den som lyssnar och läser. Ett härligt, spännande och ibland lite otäckt äventyr som ger stor plats för fantasier. För de luckor berättelsen lämnar kan säkert en fantasifull person fylla i med spänningsfyllda äventyr.

Första meningen: Berättelsen börjar en tropisk ovädersnatt för ett hundratal år sedan.
Antal sidor: 107
Förlag: Bonnier Carlsen, 2008

12 april 2017

Svar om kursen "Bilderboken i teori och praktik"

Jag undrade om ni vill veta mer om den kurs jag läser, och fick därmed några frågor jag tänkte svara på idag.

Hur är upplägget?
Redan vid kursstart i mitten av januari fick vi alla uppgifter, inklusive hänvisningar till kurslitteratur och skönlitteratur, om alla de uppgifter vi skulle göra. Vi jobbar med varje uppgift i cirka två veckor. Vi gör och redovisar alltså en uppgift i taget, men det är fritt att börja med nästa så fort en vill. På vissa uppgifter har vi kommenterat varandras arbete, en uppgift var diskussionsuppgifter i olika grupper. Sista uppgiften är ett paper, alltså ett lite större arbete.

Har ni seminarier över nätet?
Vi har haft 3-5 (beroende på val av uppgift) inspelade föreläsningar på nätet, som vi har kunnat titta på när vi vill. Det har varit smidigt, eftersom jag jobbat mycket under tiden. Kursen är därmed helt på distans, inga fysiska träffar, bara eget arbete, men med diskussioner som drivits framåt när studenterna haft tid.

Är denna sista uppgift den enda ni examineras på?
Vi har haft flera inlämningar under terminen och får betyg på alla de uppgifter vi gör, inklusive de diskussioner vi haft. Ibland har det handlat om betygen U-VG, ibland bara om U eller G.

10 april 2017

Lilla Sticka i landet lycka och Huset som vaknade


Letar du efter (barn)böcker för bildernas skull? Då kan jag varmt rekommendera samarbetet mellan Martin Widmark (text) och Emilia Dziubak (bild). 2016 släppte de sin första bok Lilla Sticka i landet lycka:
En kväll berättar Julia för Daniel om när hon var en liten flicka. Hon saknade sin bror och med hjälp av en kälke gav hon sig ut för att leta. Plötsligt hamnar hon i landet Lycka där hon möter Herr Jacobi och den elake Krabban som samlar på pärlor.
 
I januari kom Huset som vaknade (recenserad här):
En gammal man går ensam genom sitt hus och släcker för natten. Plötsligt knackar någon på dörren. Vem är det som stör så här sent? En liten pojke ber den gamle ta hand om en krukväxt. Mannen tar emot, men är inte nöjd. Han har väl inte tid att hålla liv i ett litet frö!

Jag är så fascinerad av illustrationerna! De fångade mig direkt med sin magiska närvaro och alla känslor och uttryck de förmedlar. De är genomarbetade och jobbar verkligen bra ihop med texterna. I många fall skulle de fungera bra utan texterna också. Ett riktigt bra samarbete som jag gärna ser mer av. Den andra boken är nämligen ännu bättre än den första.

8 april 2017

Till Vildingarnas land

av Maurice Sendak

Max är på bushumör, men mamma tycker han är alldeles för vild. Plötsligt börjar det växa träd i Max rum. Det kommer fler och fler, en sjö och en båt. Max hoppar i båten och far till vildingarnas land.

Den här boken har varit älskad sedan 1963 och nämns i ungefär alla fackböcker jag läst om bilderböcker (och det börjar bli en del nu). Varför? Jo, när den kom var den en av de första böckerna att skilda ett barns inre liv med fantasi, känslor och drömmar. Boken har få meningar, vilket gör att bläddringen blir en del av dramaturgin. Ju längre in i boken/Max fantasi vi kommer, desto större plats får bilderna. Från att ha varit ganska små finns det några uppslag i rad som helt saknar vita partier och ord. Här finns plats för läsaren att fundera ut vad som händer, kanske kan det bli en annan berättelse. Det är härligt att fantasin får ta så stor plats!

Jag gillar den, och den gick hem hos 5-åringarna på jobbet också.

Första meningen: Den kvällen när Max hade tagit på sig sin vargdräkt levde han bus på alla möjliga sätt så att hans mamma till slut ropade "VILDING" till honom.
Antal sidor:
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2010 (första gången 1963, omarbetad 1991) 
Originaltitel: Where the wild things are
Översättare: Boris Persson

6 april 2017

Bilderboken i teori och praktik: slutprojekt

Som trogna läsare säkert snappat upp läser jag distanskursen "bilderboken i teori och praktik" vid Linnéuniversitetet i vår. Tiden har verkligen gått fort! Jag har min sista deadline 30 april, därefter blir det lite responsarbete, men sedan är den redan över. Jag har lärt mig väldigt mycket och upptäckt särskilt illustrationer i bilderböcker på helt andra sätt. Det känns väldigt roligt!

I april är det i alla fall dags för slutprojekt. Jag ska kombinera min litteraturvetenskapliga analys med ett bokprojekt med 5-åringarna på mitt jobb. Vi ska prata om känslor och fantasi/verklighet. Det ska bli väldigt intressant och roligt. Hoppas bara de orkar sitta still en lite längre stund...

Jag funderar på om ni är intresserade av att veta mer om kursen eller perspektiv på bilderböcker? Om så är fallet, skriv ett ja eller en fråga! Kursen går redan till hösten igen, just saying...

4 april 2017

Men låt mig va då! - två bilderböcker om att vilja vara för sig själv

Under min skoltid hörde jag cirka femtiosju gånger att jag borde vara mer "muntligt aktiv" på lektionerna. Jag gillade inte att prata på lektionerna, jag visade hellre det jag lär mig skriftligt. Trots allt det där snacket kammade jag hem bra betyg. Men ändå. Det där förföljer mig fortfarande: ta för dig mer, prata mer, bla bla bla.

Jag har läst två bilderböcker som handlar om Flisan och Alfred, som helst hade varit för sig själva.

Flisan har en ny sax och vill gärna klippa lite. Då knackar Berit på altandörren och vill leka med Flisan. Berit gör allt hon kan för att få med Flisan ut, men Flisan vill ju inte, och det verkar varken Berit eller Göran förstå.

Alfred är ganska liten. Han krymper när mamma, pappa och barnen på förskolan tittar på honom. På släktkalaset blir det ännu värre. Men då händer något som gör att Alfred börjar växa. Han blir större och större tills han knappt får plats inomhus!

Jag kan hitta igenkänning i båda de här bilderböckerna, och jag tror många, både barn och vuxna, kan göra detsamma. Här får de introverta barnen plats, här får de visa upp sin vardag. När jag läste Alla tittar på Alfred för mina 4-5-åringarna tror jag dock det där gick över huvudet på dem, men förhoppningsvis kan de känna igen sig i liknelsen om de själva är med om det. Jag gillar att Alfred inte är någon "perfekt" karaktär. Först är han någon i underläge, men sedan blir han tvärtom någon med makt, en makt som inte är så lätt att hantera på ett bra sätt alla gånger.

När det gäller Ska vi va? tror jag många kan minnas någon klasskompis som alltid ville leka, trots att du egentligen inte ville. Att bara vara hemma är ibland väldigt skönt! Och ibland är "ibland" väldigt ofta. Boken får med flera perspektiv: Flisan som vill vara sig själv, intensiva och envisa Berit och den oförstående extraföräldern Göran. Boken känns lite lång, men den hinner få med många aspekter och tar barnen på allvar: du har rätt att själv få bestämma vad du vill och inte vill göra.

Jag uppskattar att de introverta karaktärerna får utrymme, att författare och illustratörer visar på mångfalden av människor. Alla är inte födda till extroverta försäljare med extremstort kontaktnät. Tack och lov för det!


Ska vi va? av Pija Lindenbaum
Första meningen: Kolla nu kommer Berit.
Antal sidor: 32
Förlag: rabén & sjögren, 2013

Alla tittar på Alfred av Johan Unenge och Maria Nilsson Thore
Första meningen: Hur liten kan en pojke bli egentligen?
Antal sidor: 32
Förlag: Bonnier Carlsen, 2014

2 april 2017

Månadens bästa: mars

Den bästa bok jag läste i mars var troligtvis Rimligt lyckade ögonblick av Åsa Asptjärn

Jag har även läst: 
12-15 år
* I dina ögon - Sarah Dessen 

9-12 år
* Hej och tack för ingenting - Måns Gahrton
* Uppdraget - Camilla Lagerqvist
* Legenden om Sally Jones - Jakob Wegelius

6-9 år
* Under ett rabarberblad - Lena Sjöberg
* Bruno 3000 - klubben - Åsa Anderberg Strollo och Julia Thorell

3-6 år
* Gittan och älgbrorsorna - Pija Lindenbaum
* Prick och Fläck på pricknick - Lotta Geffenblad
* Lilla Sticka i landet Lycka - Martin Widmark och Emilia Dziubak
* Alva och de borttappade djuren - Jan Olofsson
* Titta, Madicken, det snöar! - Astrid Lindgren och Ilon Wikland
* Snödrottningen - H.C. Andersen, Charlotte Cooke
* Alla tittar på Alfred - Johan Unenge  och Maria Nilsson Thore
* Ska vi va? - Pija Lindenbaum

0-3år
* Vilda bebin får en hund - Barbro Lindgren och Eva Eriksson


Månadens tema i temaläsningen var mångfald. Enligt mig handlar det om att alla får plats, oavsett vem en är eller vad en känner och tänker.

På grund av lässvacka orkade jag inte engagera mig så mycket, men kan ändå lägga till Rimligt lyckade ögonblick (hbtq-snack och homo- och transsexuella karaktärer) och Snödrottningen (starka tjejer), Alla tittar på Alfred (att inte vilja vara i centrum) och Ska vi va? (om att helst vilja vara för sig själv).

I april ska vi läsa mordgåtor och mysterier. Det förra läser jag sällan, det senare blir väl lite oftare. Jag funderar på att ta mig an Den dubbla tystnaden och har precis påbörjat Harry Potter och Fenixorden. Någon som har förslag på vad jag kan läsa?

1 april 2017

Aprilläsning

Som tidigare skrivet håller jag på med en omläsning av Harry Potter-serien. En väldigt utdragen omläsning med ca en bok per år. Nu har turen kommit till Harry Potter och Fenixorden. Har varit sugen på mer Harry Potter sedan i vintras då jag såg och läste filmmanuset Fantastiska vidunder och var man hittar dem, men att ta tag i en bok på 1001 sidor är något jag dragit mig för... ganska länge... Men nu så! Det ska bli så härligt att nörda ner mig i den världen igen.

Utöver den ligger Vi är alla helt utom oss och väntar på mig på bibblan. Har hört mycket gott och mystiskt om den, så ska bli intressant att läsa!

I temautmaningen ska vi läsa mysterier och mordgåtor. Potter-boken tycker jag passar in på mysterier, men utöver den tar jag mig kanske an en Mari Jungstedt-bok. Brukar bli även en sådan per år.

Utöver detta gör jag slutprojekt i kursen. Därför blir det ett gäng bilderböcker lästa (ska troligtvis fokusera på en Gittan-bok av Pija Lindenbaum och Simbassängen av JiHyeon Lee) och fackböcker (jättemånga fackböcker! Men intressanta sådana).

Vad har ni för läsplaner i april? Något ni tycker jag borde läsa nu?

31 mars 2017

I dina ögon

av Sarah Dessen

Det enda Sydneys föräldrar verkar koncentrera sig på är att hennes bror sitter i fängelse. Själv byter Sydney skola för att slippa blickarna och frågorna, men fortsätter ändå att skämmas och må dåligt över vad hennes bror har gjort. Och föräldrarna verkar fortfarande inte se henne. De nya vännerna Layla och Mac blir en räddning. De dömer henne inte för vad hennes bror gjort, de lyssnar, förstår och hittar på roliga saker som får Sydney att leva på nytt.

Det här är fjärde Dessen-boken jag läser. Jag hade inte tänkt läsa fler, eftersom jag tycker de var så lika varandra. En duktig tjej, ett nytt sammanhang, några nära vänner och pirrande känslor till en kille (ofta sommar?). Där har vi Dessens koncept. Men ibland behöver en något förutsägbart och lättsmält. Okej, lättsmält kanske inte är rätt ord för just den här boken, den har en intressant intrig i och med brott, straff och sympati. Det gillar jag! Dessutom är kapitlen väldigt långa, och det tog ett tag innan jag kom in i de långa och ibland ganska detaljerade vardagarna. Men när jag väl landat i boken gillade jag den.

Det är intressant att läsa om den duktiga tjejen som i ensamhet kämpar för att saker ska bli bra. Jag blir arg på föräldrarna som verkar så tunnelseende och oförstående. Jag gillar att läsa de rappa dialogerna och djupa samtalen både ungdomar emellan och ungdomar-vuxna. Här finns ett bra galleri med intressanta karaktärer jag gärna hade hängt vidare med efter bokens slut.

Även om den känns förutsägbar finns det vissa överraskande moment, och jag trodde kärleken skulle få större plats. Å andra sidan gillar jag att den inte tar över, utan att vänskapsrelationerna får fortsätta ta plats trots att två personer inleder ett förhållande.

Några ord om omslaget: Det känns typiskt Dessen-böcker med ett somrigt omslag med en/flera tjejer. Men det här omslaget. Det passar inte alls in! Det känns alldeles för glättigt och ytligt. Hade jag inte läst baksidestexten hade jag förmodligen inte plockat upp boken, och det är tråkigt.

Den här boken passar för dig som vill läsa feel good med inslag av något djupare, och för dig som kan ta dig tid att sitta ner för att läsa en längre stund.

Första meningen: "Kan svaranden resa sig, tack."
Antal sidor: 446
Förlag: rabén & sjögren, 2016
Originaltitel: Saint Anything, 2015
Översättare: Ylva Kempe

29 mars 2017

Bruno 3000 - klubben

av Åsa Anderberg Strollo och Julia Thorell

I den första boken om Bruno, Tvillingarna, möter vi en kille på cirka 3000 dagar som gärna bygger med lego tillsammans med tvillingarna som bor i samma hus. Nu har de flyttat till New York och Bruno måste hitta nya vänner. Han leker en del med Yango och Lukas i skolan, men när han inte lyckas komma med i PRO-klubben hänger han mer med Ville som gillar Minecraft, och på judon försöker han lära sig att springa på väggarna precis som Aline.

Brunos dagboksliknande anteckningar och illustrationer tar vid där första boken slutade. Det handlar mycket om vardagliga saker, till exempel kompisar, datorspel, kreativitet, leta värda saker, säkerhet, osäkerhet och fantasi.

Jag gillar de där exemplen på blandningen av fantasi och verklighet som kan vara naturlig för en 8-åring:
Mamma hämtade efter träningen idag och på väg hem övade jag så mycket på att springa upp på väggen och vända att jag blev en fluga.
   - Vad gör du? sa mamma.
   - Bzzzzt, sa jag.
   - Akta så du inte ramlar, sa hon.
   Och precis då halkade jag så att jag nästan ramlade.
   - Bzzzt! Bzzzt! sa jag.
   Det betyder "nej" "nej" på flugspråket. Man får inte säga "akta" när jag försöker lära mig något nytt. Då slår jag mig alltid.
   Mamma kan inte flugspråket. Men hon träffade en granne som hon skulle stå och prata och prata med och då kunde jag öva vidare. Det var bra. Jag kan ganska bra mot en tegelvägg med vinterskorna på nu.
   - Vad snäll du var som lät oss prata klart, sa mamma när vi gick vidare.
   Jag hade precis blivit människa igen, och sa:
   - Nu måste jag bara öva på barfota också.                                               
s.64
Liksom den första boken är Klubben rolig, träffsäker och väl målgruppsanpassad. Jag gillar Brunos språk som inte alltid är korrekt, men trovärdigt. Jag gillar att det finns plats för många illustrationer, och att de ibland är en del av berättelsen eller till och med i texten. Det blir roligare att läsa.

I min recension av första boken skrev jag om bristen på tjejkompisar. Det kvarstår, tyvärr, Aline som jag nyss nämnde håller sig mest utanför storyn. Hoppas på bättring till nästa bok!

Överlag tycker jag dock att boken håller samma bra och träffsäkra nivå som första boken. Sätt den här i händerna på era 7-8-åringar, eller läs den högt tillsammans med dem!

Första meningen: Jag heter Bruno och är åtta år.
Antal sidor: 91
Förlag: Alfabeta, 2017

27 mars 2017

Under ett rabarberblad

av Lena Sjöberg

Vita tassar, jord och mull, räven som fångar, hönan som slutar sina dagar. Djurliv, nätter och trädgårdsland med rabarberblad. Verser för människor och djur.

Illustrationernas magi drar mig med i en stämningsfull resa genom djurens och naturens liv, gör stopp bland människor och skildrar olika perspektiv. Jag börjar längta efter att sätta mig under de stora rabarberbladen och fundera på livet, medan andra verser ger mig en klump av vemod i magen.

Verserna rimmar på olika sätt och är utformade med viss variation. De är väldigt fint ihopsatta i bilderna, och det känns genomtänkt. Ibland har jag dock svårt att få till rätt betoning på rimmen när jag läser högt.

Jag skulle vilja rama in nästan vartenda uppslag! De är stora, detaljerade med enkla, vackra konstverk var för sig. Tillsammans bildar de något väldigt fint. Jag gillar denna lilla pärla och kan tänka mig att försjunka i dess magi igen.

Första meningen: Skuggan svalar, solen gassar / morötter som står på rad.
Antal sidor: 48
Förlag: rabén&sjögren, 2016

25 mars 2017

Uppdraget

av Camilla Lagerqvist

Sverige, sommaren 1943. Maja bor nära gränsen till Norge där en del av andra världskriget utkämpas. Verkligheten kommer närmre när norskan Hilde och den judiske Ben flyttar in i den lilla byn där Maja bor. De tre blir vänner, och när de hör om motståndskvinnan Svarta Rosen bestämmer de sig för att själva försöka göra något för att hindra kriget. Något som blir väldigt farligt.

Böcker om historia för barn har fått sig ett uppsving. Uppdraget är den första i en serie av fyra böcker som utspelar sig under andra världskriget. Vi får möta "Svarta rosorna", de tre barnen som gärna vill göra något för att hindra kriget och hjälpa motståndsrörelserna.

Jag gillar blandningen av spänning och vardag. Barnen ser ofta nazisternas flygplan över byn, hör bombningarna i Oslo och Hilde och Ben är två av alla de som måste fly. Byn påverkas av matransonering och tvingas funderar på vilka de kan lita på. Det hemska kriget finns nära. Samtidigt rullar vardagen på med vänskap, familj, syskongnabb, identitetsfunderingar och kärlek. Det blir en bra och spännande mix som jag tror många kan relatera till, samtidigt som de får sig en historielektion (utan pekpinnar). Det uppskattar jag!

Jag är lite besviken på (det dolda heterosexuella) triangeldramat mellan barnen, men tänker att om jag varit i den tänkta läsaråldern (ca. 12-15) hade jag förmodligen gillat det. Jag har fäst mig vid karaktärerna och lärt känna dem en del, men vill gärna veta mer, vilket gör att jag ser fram emot nästa del, Isbarnen. Ett plus till att två av de tre huvudpersonerna är tjejer, och att den främsta personen i motståndsrörelsen är kvinna. Hade jag varit 12-13 år hade jag förmodligen slukat serien!

Första meningen: Det var sommaren 1943 och jag skulle fylla tretton år.
Antal sidor: 159
Förlag: B Wahlströms, 2014

23 mars 2017

Kosutmaningen avklarad! och Kaostips, del II

I söndags bockade jag av min tjugonde punkt i Kaosutmaning 2017, och har därmed klarat utmaningen! Eftersom det är så mycket år kvar till utmaningen tänker jag dock fortsätta försöka bocka av utmaningar på listan.

I det här inlägget tipsade jag om sex böcker till utmaningen (nr 2, 20, 22, 23, 25 och 31). Idag tänkte jag tipsa om ytterligare några böcker jag läst. 

19. En bok du valde på grund av bilderna. Här valde jag Huset som vaknade av Martin Widmark och Emilia Dziubak. Magiska, vackra och stämningsfulla sagobilder! Jag hade dock kunna skriva upp till exempel Lilla Sticka i landet lycka (vilken även kan bocka av #35) av samma bokskaparpar, Tom av André Neves, Simbassängen av JiHyeon Lee eller Resan av Aaron Becker.

28. En bok som vunnit ett pris. Här finns en uppsjö av böcker att välja mellan. Jag valde Ankomsten av Shaun Tan, som vann både Peter Pan-priset och ALMA-priset 2011. Även här kan vi snacka om bra bilder, eftersom det inte finns några berättande ord i boken. Bra träning för den som inte är ås bra på att läsa bilder (t.ex. jag för ett halvår sedan) och en fascinerande berättelse för den som söker något om flykt/ankomst.

32. En bok som utspelar sig under eller handlar om andra världskriget. Uppdraget av Camilla Lagerqvist handlar om tre barn som bor i Sverige, precis på gränsen till Norge. De vill bilda en egen motståndsrörelse för att försöka stoppa kriget. En bra blandning av spänning, historia och vänskap, dessutom första delen i en serie på fyra. En annan bok som passar in på denna punkt är Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson. Jag hoppas hinna med den snart.

34. En hypad bok. Ibland blir jag skeptisk till hypade böcker. Jag är rädd att de inte ska vara så bra som alla säger. Jag skulle kunna läsa Elena Ferrantes trilogin eller Fredrik Backmans Björnstad, Warriors-serien borde passa in, men jag valde Ordbrodösen av Anna Arvidsson, som jag faktiskt tycker överlever hypen.


Hur går det för er i kaosutmaningen?

21 mars 2017

Pudlar och pommes

av Pija Lindenbaum

Ullis, Ludde och Katta bor på en härlig ö med allt de kan önska sig: pool, vovve och potatis! En dag inser de att poolen torkar ut, potatisen slutar växa och huset de bor i förfaller. Det kommer inget regn. De måste ge sig av. Efter en lång resa hamnar de på en plats där det bor tre pudlar. Kanske kan detta bli deras nya hem.

Från att ha levt ett fint liv blir de tre hundarna klimatflyktingar. Efter en lång båtfärd hittar de ön med pudlarna, som har delade tankar om de nya djuren. Varför ska de där hundarna komma hit och ta vår mat? De kan väl sköta sig själva? Eller är det klart att de ska hjälpa dem? Åsikterna är delade, men jag tror alla barn hade gjort precis som de snälla pudlarna. Det värmer mitt hjärta, för många människor i Sverige reagerar precis som en dumma pudeln när nya människor söker tröst och skydd i Sverige.

Bild ur boken.
På ett enkelt men självklart sätt berättar Lindenbaum en viktig historia som kan hjälpa till att sprida värme och medmänsklighet inför mötet med människor från andra länder. Superviktigt! Berättelsen går att överföra i princip direkt till människor, och det gör det ännu bättre. Om det känns självklart att ta hand om de stackars flyende hundarna, hoppas jag det kan kännas självklart att ta hand om flyende människor.

Illustrationerna är roliga och fyndiga, liksom texten. De kompletterar varandra bra, men berättar även en del eget. Jag uppskattar boken och rekommenderar den till de som vill läsa om flykt och medmänsklighet. Eller meddjuriskhet, kanske.


Första meningen: Det här är landet där dom bor.
Antal sidor: 34
Förlag: Lilla Piratförlaget, 2016

19 mars 2017

Hela världen utom jag - Warriors-serien

Böckerna har sålts i över 20 miljoner exemplar världen över. De vänder sig till barn i slukaråldern, men har fångat betydligt äldre än så. Jag skriver om Warriors-serien, främst första boken, Ut i det vilda, som verkar hyllas av gemene person. Men inte av mig.

Hypen av en fantasyserie med katter i huvudrollerna lockade mig. Katter! *hjärtögonemoji* Det här kan bli bra, tänkte jag. Men jag fastnar inte. Har läst knappt halva boken och tycker den är seg. Jag läser utdragna beskrivningar av hur de fångar några råttor, en och annan orm eller ekorre, tvättar sig och slåss lite. Men sen då? Ska det inte hända något mer? Eller är det det här som är grejen?

Något annat som är enformigt är att det kryllar av hankatter. Suck! Här förväntas jag antagligen skriva att ledaren inom Åskklanen är en hona, men henne läser vi inte så mycket om. De vi lär känna bäst är hankatter. Är inte det där rätt gjort redan? En bok med huvudsakligen manliga karaktärer som får plats och pratutrymme? Jo.

Men jag vill gilla serien, jag vill ta mig igenom Ut i det vilda. Men bara om den blir bättre. 
Ni som läst den, är det värt att fortsätta? Vad är det ni gillar med denna bok?

17 mars 2017

Hej och tack för ingenting

av Måns Gahrton

Elsa står vid kanten av ett stup och tänker hoppa. Det svarta molnet har tagit över. Hon vill inte leva mer. Då kommer lille Sigge och undrar vad hon gör, och då kan hon ju inte hoppa. Vad skulle det göra med honom? När Elsa försöker hjälpa honom hem, kommer hon på att hon postade ett avskedsbrev till sin mamma. Elsa måste hinna från Kalmar till Stockholm innan brevet, och Sigge tänker visst inte lämna henne.

Elsa tänker hoppa. Det var det som lockade mig: en ungdomsbok om mörka tankar och självmordsplaner. Ovanligt och intressant. Hur behandlar författaren det här? Jo, Gahrton förmedlar en omtumlande berättelse som känns trovärdig, han skriver ärligt och väver in hopp och hjälp i det lilla. Det blir aldrig riktigt svart eller blytungt, men jag anar mycket av Elsas mörka moln och hopplöshetskänslor. Hon har en mamma som knappt bryr sig och en pappa som aldrig brytt sig (hon vet inte ens vem han är). Mamman känns ibland lite overklig och väl obrydd i slutet, men tyvärr kan det vara verklighet.

Jag gillar Elsa, att hon är så omtänksam mitt i det svarta. Det är så synd om henne i relationen till mamman och att ingen verkar se Elsa så som hon behöver bli sedd. Förrän Sigge kommer, Sigge är verkligen en väldigt fin karaktär!

Berättelsen hade kunnat fördjupas på flera plan. Jag hade gärna läst lite mer om Elsas mörka moln, hur allt vänder, ett fördjupat slut, men det hade å andra sidan passat bättre i en bok för äldre ungdomar/unga vuxna. För att vända sig till 12-15-åringar är den viktig, allvarlig och hoppfull.

Första meningen: Jag är sjukt höjdrädd och står vid kanten av ett stup.
Antal sidor: 136
Förlag: Berghs, 2010

15 mars 2017

Emanuel Kent räddade mig ur lässvackan

Ni märkte det inte ens. Tack vare tidigare läsflyt rullade de schemalagda inläggen på medan jag gick runt med en klump i magen så fort jag tänkte på böcker eller bloggen. Lässvackan pågick bara i en vecka, men för en läslus kan det kännas som en evighet. Jag ville verkligen inte läsa. Eller. Innerst inne ville jag det, men det gick inte. Jag var rastlös, stressad (på grund av annat) och det påverkade läsandet.

Så en vecka efter inträffad svacka hade jag inget att göra (igen) och tänkte att jag skulle ge en bok en chans. Inte någon av de där tegelstenarna jag påbörjat, utan en jag var riktigt nyfiken på: Rimligt lyckade ögonblick, den tredje boken om Emanuel Kent.

Och vet ni vad?

Jag läste de drygt 200 sidorna i lördags eftermiddag. (Höll på att missa att mina vänner var på väg hem till oss pga kunde inte sluta läsa.) Och sedan dess läser jag som jag gjorde innan. Underbart!

Okej, nu snackar vi lite om boken:

Detta är alltså tredje boken om Emanuel Kent. Jag undrade, kan Åsa Asptjärn skriva ännu en bok om honom utan att det känns påtvingat? Jo, men det gäller att en gillar Emanuel. Annars kan det bli lite tjatigt, men:

1) Emanuel Kent är rolig. Inte hela tiden, men jag fnissade till några gånger. Han är i alla fall dråplig och hans klumpiga personlighet i kombo med någon form av identitetskris gör att han hamnar i roliga och pinsamma situationer. Ibland vill jag stoppa tiden och ordna till allt, alternativt stoppa en strumpa i Emanuels mun, så att han inte babblar så mycket vid fel tillfälle, eller skriva ut hans tankar och ge till motkaraktärerna när han borde förklara sig utan att göra det.

2) vi lär känna nya karaktärer.Bästisen Tore är kvar, men han och Emanuel har börjat i olika klasser på olika gymnasier. Det gör att Emanuel "tvingas" skaffa nya vänner, vilket är en del av bokens konflikt. Iggs, Kaisa och Frank hamnar i samma basgrupp som Emanuel. De är alla intressanta karaktärer, jag hade gärna lärt känna dem lite bättre.

3) relationen till syster Vanja är väldigt bra! De snackar en hel del, även om de osnackar en hel del också. Men den här relationen ger verkligen något extra till boken. Hade gärna sett mer av detta!

4) Emanuel råkar bli någon slags representant för skolans hbtq-arbete, trots att han knappt vet vad han håller på med. Det blir en del intressanta diskussioner och ställningstagande.

5) Emanuel är en vanlig person. Inte tillrättalagd eller lyckad, precis som de flesta tonåringar (och andra människor). Jag kan känna igen mig i det där, att inte alltid veta vad jag ska säga, att vilja en grej, men ibland säga tvärtemot. Pluspoäng för en "udda"/helt vanlig karaktär.

Däremot:
1) känns det ibland lite påtvingat med pinsamheterna.

2) tror jag inte boken kommer lämna några djupare spår i mig.

Men:
jag sträckläste den trots allt, och den fick mig ur lässvackan. Jag behövde förmodligen något enkelt och lättsmält. Rimligt lyckade ögonblick har ett skönt läsflyt, lagom korta/långa kapitel och så vidare. Jag älskar verkligen inte boken, men jag gillar den, typ.

Första meningen: Längst in i ena hörnet på lilltoan står en trådhylla med serietidningar och gamla raggsockor.
Antal sidor: 210
Förlag: Bonnier Carlsen, 2017
Tidigare i serien: Konsten att ha sjukt låga förväntningar och Manifest för hopplösa

13 mars 2017

Lill-Zlatan och morbror raring

av Pija Lindenbaum

Lill-Zlatans föräldrar är på semester på Mallis. Lill-Zlatan vet inte vad Mallis är, så hon tänker att hon lika gärna kan vara hos mormor och morbror Tommy, som hon gillar extra mycket. Han hittar alltid på roliga och tokiga saker. En dag sitter det dock en ny person i Tommys kök. Det är Steve, och han ska tydligen följa med Lill-Zlatan och Tommy på allt de gör. Det tycker Lill-Zlatan är en mycket dålig idé.

Tänk dig att du byggt upp förväntningar kring en vecka, en massa tid ensam med en person du tycker mycket om. Och så ska plötsligt en till, okänd person hänga på! Vad tänker du då? Lill-Zlatan tycker inte om det. Liksom de flesta barn kretsar jorden kring henne, och nu blir allt krångligt. Hon blir riktigt svartsjuk och visar tydligt sin ovilja med det ena fula knepet efter det andra. Det är skönt att denna sorts känslor får plats i barnböcker. När jag frågade en 6-åring vad hon gillar med boken, var det just detta hon nämnde: det var kul när Lill-Zlatan var arg.

Jag tycker Pija Lindenbaum har lyckats fånga en typ 5-åring väldigt bra. Det är Lill-Zlatan som berättar för oss, och språket är roligt och träffsäkert. Hon säger till exempel att hon "bara ska ligga här och vara långtråkad" i protest, och ger Steve "noll miljoner" poäng när han dykt från tian. Lindenbaum använder en del ironi, vilket inte är så vanligt i bilderböcker. Om det inte når fram till barnen så uppskattade jag det som vuxen i alla fall. Det är som att boken talar till flera läsare, och det tycker jag gör boken ännu bättre.

Bilderna och texten kompletterar varandra på ett snyggt sätt och helhetsintrycket bidrar till höga poäng från mig.

Första meningen: Min mamma och pappa är på Mallis.
Antal sidor: 32
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2006

11 mars 2017

Tom

av André Neves

Tom pratar inte. Han berättar inte vad han tänker, hans blick verkar ha fastnat någon annanstans. Alla försöker förstå honom på olika sätt, men ingen lyckas.

Det här är en ganska vemodig bok som jag tror många föräldrar till barn med autism kan känna igen sig i. Författaren menar att tolkningarna är fria, men de autistiska dragen hos Tom är ganska tydliga. Boken visar på de svåra sidorna med detta, att det kan vara svårt att få kontakt och respons från någon med autism, men även på det fina, vackra.

Boken rymmer även frustration: "Alla försöker förstå Tom" står det med stora bokstäver på en sida. Människorna runtomkring testar olika grepp för att försöka nå fram, men det är svårt. Det är bara när Tom själv vill som magi kan uppstå.

Illustrationerna är poetiska, fantasifulla och drömska. De utvidgar texten och trots att de inte fyller hela uppslagen, gör de ändå något med tomrummen. Första gången jag läste boken hade jag lite svårt att förstå den. Det berodde förmodligen på mitt tråkiga vuxensätt att läsa boken: jag måste förstå allt, få ut något av det, vara säker på att den tänkta målgruppen förstår. Men troligtvis är det så att målgruppen (barnen) "förstår" den här boken bättre än mig. De har så mycket bättre fantasi och färre begränsningar. Tyvärr nådde inte boken ända fram till mig.

Första meningen: Toms blick har fastnat i tiden.
Antal sidor: 38
Förlag: Hjulet, 2016
Originaltitel: Tom, 2012
Översättare: Helena Vermcrantz

8 mars 2017

Göm alla böcker om psykisk ohälsa!

För några veckor sedan såg jag en kommentar där en person tyckte alla bibliotek, särskilt skolbibliotek, ska gömma undan de böcker som handlar om självmord och psykisk ohälsa. Anledningen var att barn och unga som inte mår dåligt inte ska behöva introduceras i ämnet självmord. De som mår dåligt ska istället fråga efter böcker de kan känna igen sig i, menar personen.

Ni som läst den här bloggen förstår nog att jag reagerade. Jag förstod inte vad hen menade. Om vi ska gömma böcker om psykisk ohälsa, för att det inte är bra för ungdomar, borde vi väl gömma böcker med alkohol, droger och våld också, för det är ju inte heller bra att introducera ungdomar i? Jag tycker absolut inte vi ska uppmana barn och unga att må dåligt. Men det är inte de här böckernas syfte, de vill skapa igenkänning, förståelse och gemenskap. Många tror att sådana här böcker kan "väcka den björn som sover", att fler får självmordstankar, men det är en myt.

Men varför är det så viktigt med igenkänning och förståelse? Det finns förstås många svar, men jag vill berätta om en vän till mig.

Första gången hon hade självmordstankar var hon 10 år och förstod inte vad hon gick igenom. Hon hade inga referensramar och trodde inte någon annan kunde tänka så fula tankar som hon gjorde. Om hon i detta läge läst en bok om någon annan i hennes ålder med liknande tankar, kanske hon vågat berätta för en lärare eller någon annan. Då hade hon kunnat få hjälp som 10-åring, och sluppit att med stor skam kämpa själv i 15 år. Hade hon fått hjälp som 10-åring hade det kanske inte behövt bli några självmordsförsök.

Därför är det viktigt med barn- och ungdomsböcker med olika typer av psykisk ohälsa. Och att de står framme. (Hur många ((unga som mår dåligt)) vågar gå fram till en bibliotekarie och frågar om gömda böcker?) Det är viktigt för oss som kämpar med jobbiga tankar och handlingar som kan betraktas som eller i närheten av psykisk ohälsa. Det är för oss som tror att vi är helt ensamma om att må dåligt. Det är för oss som inte har någon att prata med eller som inte vågar prata med någon. Det är för oss som känner att "min kompis/granne/mitt barn/hen som går på samma fritidsaktivitet som jag mår nog inte så bra". Det är för oss som gjort alla typer av psykisk ohälsa till tabubelagda ämnen, sådant en inte pratar om, och för alla som får lida för det.

Om vi gömmer alla böcker om psykisk ohälsa, gömmer vi även alla de som inte mår bra. Vi visar att mörka tankar och känslor inte är något vi ska prata om, utan något människor ska bära på i tysthet. Om vi gömmer alla böcker om psykisk ohälsa tror jag fler kommer drabbas av det, vilket kommer bidra till att hela samhället mår sämre. Vi behöver ungdomar som vågar berätta om det som känns jobbigt, ett öppet klimat, en ökad kunskap och förståelse om förkylda själar. Vi behöver vuxna som står beredda att möta ungdomarna när de inte känner sig starka, när allt verkar falla. Och faller, det kan en göra ofta, även om det inte handlar om psykisk ohälsa.

Så, snälla bibliotekarie, göm inte undan böcker som psykisk ohälsa! Lyft fram dem!




Vill du veta mer? Behöver du hjälp? Vänd dig exempelvis till Suicide Zero
Här kan du läsa mer om psykisk ohälsa bland unga, samt skriva på för bättre vård när det gäller detta.

6 mars 2017

Att leva helhjärtat

av Ted Harris och Carolina Johansson

Franciskus växte upp i en välbärgad familj med goda utsikter för en ekonomiskt bra framtid. I 20-årsåldern börjar han dock inse att han är inne på fel väg. Han upplever en omvändelse och bestämmer sig för att lämna allt vad rikedom och prylhets heter, för att leva ett liv för och med Gud. Senare blir han Franciskus av Assisi, bildar franciskanorden, blir helgonförklarad och en förebild än idag.

I ett ständigt sökande efter något mer, något annat, har Franciskus något att säga oss idag. Han uppmanar oss att leva enkelt, öppet och utgivande. Inte utgivande på ett krävande sätt, utan genom att ge av det vi får.

Författarna har med utgångspunkt ur Franciskus liv skrivit om att leva helhjärtat, att söka och leva för sin kallelse, att släppa på det moderna samhällets krav, och istället leva ett liv fyllt av mer värdefulla "saker". Egna tankar och åsikter blandas upp med exempel ur Franciskus liv, vilket ger tyngd åt orden.

Läsningen är inspirerande, fascinerande och samtidigt utmanande och jobbigt. Franciskus har funnit sådant jag längtar efter, men är jag beredd att ge upp allt annat för att få det? Franciskus menar inte att alla ska göra som han, men att ta efter vissa delar av hans liv tror jag skulle vara väldigt sunt i en allt mer stressande värld. Jag är inspirerad, utmanad och uppmuntrad och återvänder gärna till Franciskus liv, tankar och uppmaningar.

Första meningen: Franciskus var ett barn av sin tid.
Antal sidor: 160
Förlag: Libris förlag, tack för recex!
Utgivningsår: 2013 (pocket 2016)

4 mars 2017

Översättarsnack med Ylva Stålmarck

Deras jobb ska helst inte märkas, men jobbet de gör är väldigt viktigt för läsupplevelsen. Det jag skriver om är de ofta bortglömda översättarna. Idag blir det intervju med Ylva Stålmarck, översättare till bland annat Ingenting och allting, Som stjärnor i natten och flera av John Greens böcker.

Du har översatt många böcker för olika målgrupper. Hur kom det sig att du satsade just på översättning?
Jag halkade in på ett bananskal, kan man säga. Började läsa enstaka kurser på Lunds universitet när jag var nitton: filosofi, idé- och lärdomshistoria och engelska. Hade inga direkta yrkesplaner, men en vag idé om att jag skulle syssla med något som hade med språk och skrivande att göra. Det var min pappa – som var redaktör på Norstedts – som föreslog att jag skulle prova på översättandet. Genom honom fick jag kontakt med redaktören som höll i deckarutgivningen. Jag gjorde en provöversättning, fick översätta första boken och på den vägen är det. Jag tycker om att arbeta ensam och har inga problem med självdisciplinen. Så översättandet passar mig perfekt.

Hur går det till när du får ett översättarjobb?
I början, när jag var helt okänd för de flesta förlag, så var det svårt. Jag ringde och skrev brev till olika förlag, men fick sällan napp. Oftast fick jag ett nytt uppdrag när något förlag hade sett vad jag översatt tidigare och tyckte att jag skulle passa som översättare till en ny bok i samma genre. Nu – efter trettio år i yrket – har jag ganska många kontakter och oftast bra flyt. Nästan alltid är det förlagen som kontaktar mig.Men visst går det i vågor: ibland får jag så många erbjudanden att jag måste tacka nej till flera, ibland är det ont om jobb. Det skulle vara roligt att översätta en bok jag själv väljer, och försöka få ett förlag intresserat, men det är svårt att få tiden (och pengarna) att räcka till för sådana projekt.

En bra översättning är oftast något gemene person inte lägger märke till. Om de däremot är sämre reagerar vi. vad är det svåraste med att översätta?
Det var en svår fråga! Vid den första råöversättningen går jag mycket på känslan,försöker fånga tonen i boken och ta in karaktärernas personlighet. En svårighet som kan dyka upp här – och kanske är det detta som är allra svårast! – är om jag inte riktigt blir ”kompis” med texten. Jag gör nog oftast en bättre översättning av en”svår” text som jag tycker om – med ett språk jag känner mig hemma med – än en”lätt” text som jag inte gillar. Jag kan också haka upp mig på facktermer som är svåra att hitta, men om inte uppslagsböcker och Google räcker till kan man alltid hitta någon att fråga.En annan besvärlig sak är idiomatiska uttryck och ordvitsar. Sådant går att lösa mer eller mindre bra, men det kan vara svårt att leva upp till originalet helt och hållet.

Min erfarenhet är att översättare sällan får någon uppmärksamhet, trots ett stort jobb. Upplever du detsamma? Hur känns det?
Ja, så är det ju. Visst kan jag sakna feedback ibland, men å andra sidan ligger det i jobbets natur. Jag tycker att det är viktigt att mitt namn står i boken, och vissa (Babel, t ex) hade gärna fått bli bättre på att nämna översättaren. Men utöver det tycker jag inte att man kan begära så mycket. Översättaren ska helst inte märkas, utan vara en förmedlande länk, så smidig och diskret som möjligt. Vill man ha mer uppmärksamhet ska man nog satsa på ett annat jobb.

Vilken var den roligaste boken att översätta?
Oj, den var svår! Trettio år i yrket, som sagt … Jag måste nog ta upp flera! Barbara Vines böcker älskar jag. Martin Davis Trollkarlens trast, Dina Nayeris En tesked jord och hav och Emma Donoghues Room tyckte jag mycket om att översätta. Och så gillar jag böckerna för unga vuxna: författare som John Green, Jennifer Niven och Nicola Yoon.

Skriver du något eget?
Nej, jag skriver inget eget, åtminstone inget som ska publiceras. Lite för skrivbordslådan blir det väl ibland.

Vill du veta mer om översättaryrket? I #9 av podden Bladen brinner finns en intervju med översättaren Helena Hansson, den hittar du här.