15 december 2013

Tredje advent: Hanna Jedvik

Idag gästbloggar Hanna Jedvik, författaren till Snart är jag borta och Kurt Cobain finns inte mer.



Jag vänder och vrider på ordet favoritbok. En särskild bok. Någon som har betytt något speciellt. Svårt. Det finns ju så många. Olika böcker har betytt olika saker för mig vid olika tidpunkter i livet. Men en bok som jag ofta tänker på är Ulf Starks ungdomsroman Dårfinkar och Dönickar som kom 1984. Den läste jag många gånger när jag var yngre.


Egentligen vet jag inte om det är handlingen som fick mig fast. Nu när jag tänker tillbaka minns jag mest stämningen och känslan i boken. Så där är det för mig fortfarande. Det är stämningen, känslan och språket jag vill åt i en riktigt bra läsupplevelse. Själva berättelsen är egentligen underordnad. På samma sätt är det när jag skriver faktiskt.
Däremot är handlingen i Dårfinkar och Dönickar inte alls oväsentlig eller ointressant, snarare tvärtom.

I centrum står huvudpersonen Simone som flyttar med sin mamma till ett nytt hus och börjar i en ny klass när höstterminen startar. Precis innan har hon blivit arg på sin egoistiska konstnärsmorsa och klippt av sig allt hår. Snaggad kommer hon till skolan och fröken välkomnar henne genom att kalla henne för Simon inför hela den nya klassen. Istället för att rätta till misstaget löper Simone linan ut och lever som kille i den nya skolan. Hon köper övertygande assessorer och blir kompis med den snygga och coola killen Isak.

Tyvärr vill hon ju helst vara lite mer än kompis med Isak, vilket ställer till vissa problem med tanke på att Isak är intresserad av Tjejer och nu är Simone kille istället. Utöver det här sker även förvecklingar på hemmaplan med mammans nya töntiga kille Yngve och en kärleksfull morfar. Han som alltid varit Simones trygghet, men nu är gammal och dement och ligger på långvården. En dag rymmer han därifrån och dyker upp hemma hos Simone med sjukshussärk och högklackade skor.

Dårfinkar och Dönickar är en varm berättelse om familj, kärlek och vänner. Men det är också en historia om könsroller och vilka förväntningar vi har på oss utifrån vilket kön vi är födda till. Hur instängda vi faktiskt är de det här gamla mönstren.

I min bok Kurt Cobain finns inte mer får man följa huvudpersonen Lovis berättelse om Alex. Och där får man faktiskt inte reda på vilket kön Alex tillhör förrän ganska långt in i berättelsen. Det var både medvetet och omedvetet från min sida när jag skrev det. Vissa har retat sig på detta och jag har fått många frågor om varför jag har valt att göra på det här sättet. Det väcker en del tankar om varför vi tycker att det är så viktigt med kön och vilka egenskaper och förväntningar vi kopplar samman med ett visst kön.

Helt ärligt så hade jag inte alls Dårfinkar och Dönickar i åtanke när jag skrev Kurt Cobain finns inte mer. Däremot har den kanske påverkat mig mer än vad jag egentligen har förstått själv. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar