22 februari 2018

Vi kommer snart hem igen

text av Jessica Bab Bonde, illustrationer av Peter Bergting

Sex barn, sex serier, sex hemska berättelser från något av det värsta som hänt mänskligheten. Genom enkla texter och gripande illustrationer får läsaren del av minnen från några av andra världskrigets sista överlevare. Vi får följa med från vanliga dagar via restriktioner, ghetton och vidare till arbets- och förintelseläger. De som berättar hade turen att överleva, men de har alla mist familj, släktingar, vänner och många år av sin barndom. Att det gäller barn gör det ännu värre. Hur kunde människor behandla sina medmänniskor som om de inte var värda något? Som om de var skräp?

Det är fruktansvärt, gripande och svårt att förstå, men jag uppskattar att berättelserna fortsätter att berättas och att det förs vidare på nya sätt. Serieformen fungerar bra och kan förhoppningsvis locka en ny publik. Bergtings illustrationer är fyllda av känslor och frågor att fortsätta diskutera. Riktigt bra jobbat!

Förutom serierna har boken ordförklaringar och en snabb tidslinje över andra världskriget, vilket gör att den passar bra som introduktion i till exempel skolor för att berätta om vad som hände. För det måste vi fortsätta med.

Första meningen: Tobias, Livia, Selma, Susanna, Emerich och Elisabeth.
Antal sidor: 99 
Förlag: Natur & Kultur, 2018

19 februari 2018

Ru

av Kim Thúy
"Jag berättade de här anekdoterna för Pascal för att bevara minnet av en bit av historien som aldrig kommer att beredas plats i klassrummen."                                                                                          sida 47

Från ett upprorsdrabbat Vietnamn över haven till Kanada följer läsaren Nguyen An Tinh. Från det att hon är barn till dess att hon själv försöker uppfostra sina barn och förstå vad hennes familj och släkt gjort för henne.

Genom att snyggt väva ihop och kryssa mellan de korta kapitlen låter författaren oss följa fragment från stora delar av huvudpersonens och sitt eget liv. För mig som inte vet så mycket om Vietnamns historia var det ibland svårt att förstå vad som hände, men med hjälp av anekdoterna får jag, liksom sonen Pascal, del av en bit av historien.

Jag uppskattar att fragmenten inte är tillrättalagda, utan berättar precis hur det var. Att barnens perspektiv får uppmärksamhet och plats, liksom de vuxnas får det. Kanske gick mycket av berättelsen över huvudet på mig, kanske läste jag för snabbt, för jag har svårt att beskriva så här i efterhand. Det skulle kunna sluta i ett "lagom" betyg, men något fick mig ändå att uppskatta den mer. Det kan bero på ärligheten, en annan synvinkel än den västerländska och att få ta del av en ny bit av historien. Thúy skriver med inlevelse och kärlek till orden, och det räcker långt.

Första meningen: Jag kom till världen under Tet-offensiven några dagar in på det nya året, Apans år, när explosionerna från de långa smatterbanden som hängde utanför husen ackompanjerades av knattret från kulsprutorna.
Antal sidor: 152
Förlag: Sekwa, 2011
Originaltitel: Ru, 2009
Översättare: från franska av Marianne Tufvesson

16 februari 2018

Sven Nordqvists bilder

av Sven Nordqvist

När jag tänker på Sven Nordqvist tänker jag detaljrika bilder med mycket finurligt. Jag tänker först och främst på gubben Pettson och katten Findus, Mamma Mu och Kråkan och om någon påminner mig tänker jag även på Nasse och hans stol. Sven Nordqvists bilder innehåller många bilder från de berättelserna, men genom sin illustrationsbiografi vill han även visa upp annat han gjort: andra bilderböcker, illustrerat faktaböcker och testat olika tekniker.

När jag tänker på Sven Nordqvist tänker jag på stora böcker som gör illustrationernas detaljrikedom rättvisa, men den här boken är ganska liten. Med sitt kvadratiska format blir det som att få en inblick, en tjuvkik, in till böckerna det handlar om. Det gör mig nyfiken och jag vill gärna lära känna mer av vad Nordqvist gjort. Det lilla formatet till trots är boken gedigen med sina 320 sidor. Jag hade nog förväntat mig mer historia bakom idéerna och hur processerna gick till, men textmässigt skrapar Nordqvist bara på ytan av sin karriär. Bilderna får tala mycket för sig själva.

Nordqvist har verkligen varit ambitiös: När han inte hittade rätt författare till sina bilder skriver han att han fick göra jobbet själv. Inspirerande! För den illustrationsintresserade tror jag den här boken kan vara spännande. För den som växt upp med gubben, katten, kossa och kråkan blir det en mysig och intressant nostalgitripp. Nordqvist har gjort så mycket fint, roligt och tar barns nyfikenhet på allvar. Det gillar jag!

Första meningen: Sven Nordqvist debuterade som författare och barnboksillustratör 1983 med Agaton Öman och alfabetet.
Antal sidor: 320 
Förlag: Bonnier Carlsen, 2014

13 februari 2018

Det är för sent att vilja hoppa av

av Stephanie Tromly

Varning för spoilers om du inte läst första boken i serien, Det är dags att inte freaka ut.

Digby är tillbaka i stan. Efter att inte ha hört av sig till Zoe på flera månader drar han plötsligt in henne i ett nytt uppdrag. På nio dagar hinner det mesta förändras. Till exempel Zoes förhållande hennes nya vänner och till pojkvännen Austin som är med i skolans fotbollslag. Det finns inte en chans för ett lyckligt slut.

Jag tyckte mycket om Tromlys debut om Zoe och Digby. Humorn, action, spänningen och samtidigt allt det sårbara hos tonåringar. Andra boken brukar vara svår att skriva, men jag tycker att den håller måttet. Visst är det överdrivet och möjligtvis en aning för många händelser på en gång, men jag valde att bortse från det och ägna mig åt de härliga, knasiga karaktärerna. Det är nog där i styrkan: både de extrema personlighetsdragen och de typiska "tonårsdragen" vi känner igen från många ungdomsböcker (särskilt amerikanska sådana).  Vi ser osäkerheten i Zoes val att alltid följa efter Digby och funderingarna kring relationen till Austin,  men även omtänksamheten och något slags ansvar för andra människor. Samtidigt leder osäkerheten till att hon hamnar i sådant hon verkligen borde hållit sig borta ifrån.

Styrkan ligger också i att våga överdriva, det blir inte så verklighetstroget, men spännande att läsa om. Det Zoe och Digby dras in i är så mycket mer actionfyllt än det som hände i min tonårsvardag, och därför är det roligt att läsa. Det är för sent att vilja hoppa av är en bra bok för verklighetsflykt. Dessutom inleds nya och, i mångas ögon, udda vänskapsrelationer som lyfter boken. Den vrickar på fördomar, men det är ändå inte svartvitt.

Trots att det ibland känns lite för överdrivet, bortser jag från det och tyckte verkligen boken var underhållande och läsvärd för några stunders underhållande, spännande verklighetsflykt.

Första meningen: Jag tror inte på lyckliga slut.
Antal sidor: 292
Förlag: Vox by Opal, 2017
Originaltitel: Trouble Makes a Comeback, 2016
Översättare: Ylva Stålmarck

10 februari 2018

Vårens böcker

Tidigare har jag gett mig ut på spaning efter boknyheter som verkar intressanta. Tyvärr har jag inte tid att samla ihop tips i ett inlägg till er, men jag skulle vilja tipsa er om tre andra bokbloggare som gjort ett bra insamlingsarbete när det gäller vårböcker.

Kika in hos Agnes bokblogg, Sincerely Johanna, Enligt O. De har tillsammans med några andra även tipsat om vårböcker på Selma Stories.

7 februari 2018

Så lär du dig arabiska på 7 dagar

av Moder Mothanna och Andreas Nilsson

För den som känner, jobbar med, brukar träffa eller undervisar arabisktalande människor, men inte kan deras språk, har Mothanna och Nilsson skrivit en snabb handbok. Läsaren får lära sig hälsa, om siffror, familj och intressen med mera. Med hjälp av exempel och övningar är tanken att du ska kunna lära dig allt det här på sju dagar. Jag har inte testat, men tycker idén är bra. Titeln kan väl vara lite missvisande, för en bok på 100 sidor kan inte lära dig arabiska, men du kan i alla fall visa intresse och komma en bit på vägen när du möter arabisktalande människor.

Första meningen: Jag och Andreas fick idén till den här boken när vi drack te i min lägenheten i Boliden och jag försökte lära Andreas att prata arabiska.
Antal sidor: 100
Förlag: Boliden media, 2016

4 februari 2018

Jag heter inte Miriam

av Majgull Axelsson

På sin 85-årsdag säger Miriam plötsligt att hon inte heter Miriam. Vad menar hon med det? Har hon blivit dement? Under en promenad runt sjön med barnbarnet Camilla berättar Miriam om sina år i Auschwitz och Ravensbrück, om de mest föraktade och om sådant om ingen levande någonsin skulle få veta.

Den här berättelsen utspelar sig under en enda dag, men innehåller minnen från en hel livstid. Det är minnen som ingen borde behöva bära. Svarta, hemska, orättvisa, oförståeliga minnen fulla av obesvarade frågor. Läsaren följer dels Miriam och Camilla runt sjön, dels med Miriams minnen från förintelsen, efterkrigstiden, om att bli hemmafru och leva med minnena. Det tränger på, det blir svårt. Men kanske är det dags att berätta.

Wow, vilket bok! Jag har läst mycket bra om boken, men den lever ändå upp till mina höga förväntningar. Axelsson skriver intressant och skickligt, vilket gjorde att jag hade svårt att lägga ifrån mig boken. Berättelsen hoppar ganska mycket i tiden, men jag upplevde det aldrig störande, det höjde snarare spänningen.

Några gånger var jag tvungen att lägga ifrån mig boken på grund av det hemska, gripande och frustrerande innehållet. Jag kan inte förstå hur människor kunde tro att de hade rätt att göra vad som helst med andra människor, behandla dem omänskligt och som objekt. Det är även jobbigt att läsa om hur Miriam trycks ned, om alla hemska minnen hon bär på, om den mur hon bygger upp och mask hon tagit på. Miriam tar sig in till mina känslor och rör om där, och det hoppas jag att hon kan få göra hos många andra. Det som hände innan, under och efter förintelsen måste fortsätta spridas. Annars riskerar vi att hamna i något liknande igen.

Jag heter inte Miriam får en självklar plats på listan över favoritböcker att rekommendera till andra.



Första meningen: Fortfarande är det natt, ändå skiner solen. 
Antal sidor: 457 
Förlag: Brombergs, 2014

2 februari 2018

Månadens bästa: januari


Det ryktades att andra terminen på utbildningen skulle bli tuff. Ryktet stämmer. Vi läser tre omfattande kurser, däribland medicinsk terminologi, vilket innebär att jag ska lära mig 20-30 nya ord på latin/grekiska varje dag i 15 veckor. Och DÄR försvann den mesta av min lästid. När jag "pluggat färdig" för dagen vill min hjärna sova, inte läsa. Tråkigt. För det finns ju så mycket jag vill läsa!

Jag hann dock med 5 böcker under januari, och bäst av dem är Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson. Jag har även läst:

* Mitt namn är Lucy Barton - Elizabeth Strout
* Hon som vandrar - Samar Yazbek
* Havsmonster i knipa - Kjell Thorsson
* Det är för sent att vilja hoppa av - Stephanie Tromly

Vilken är den bästa bok du läst i januari?


30 januari 2018

Världskartan


Jag fick en världskarta i julklapp (av mig själv). Det är en sådan där skrytkarta där du kan skrapa fram de länder du besökt. Jag kommer använda den för att se från vilka länder jag läst böcker. Kartan hänger i vardagsrummet och har redan väckt uppmärksamhet bland vännerna. "Har du varit i så många länder?" frågar de, och jag anser att jag har det. Inte fysiskt, men böckerna har tagit mig till många ställen, och fler vill jag att det ska bli. Tipsa gärna om du ser ett land jag inte läst något ifrån (jag har läst från Ryssland, men inte orkat skrapa hela landet än...).



27 januari 2018

Förintelsens minnesdag

Förintelsens minnesdag uppmärksammas varje år den 27 januari. De som överlevde krigsåren blir allt färre, och därför blir det allt viktigare att påminna och påminnas om allt det avskyvärda som hände. Särskilt eftersom många verkar ha glömt det, eller har svårt att inse att det de håller på med börjar bli skrämmande likt det som påbörjades i Tyskland under 1930-talet.

Sedan jag senast tipsade om böcker kring förintelsen, har jag läst några fler jag kan rekommendera, nämligen:

Skönlitterära:
En ö i havet-serien av Annika Thor
Uppdraget av Camilla Lagerqvist
Tårar i havet av Ruta Sepetys

Biografier: 
Barnet från ingenstans av Kari Rosvall och Naomi Linehan
Frågor jag fått om förintelsen av Hédi Fried

24 januari 2018

Drömmen om Kalifornien

av Tomas Wallengren

I jakten på sig själv och vilken väg livet ska gå, reser Carl till USA. På flygplanet möter han Natanael och Felicia, som båda gör avtryck i Carl, både motstridiga och välkomnande. Med en ifrågasättande inställning börjar Carl sin omtumlande inre och yttre resa.

Jag tror de flesta i vårt samhälle är sökare. Vi söker efter mening livet och det som sker, och kanske även efter en högre makt att finna trygghet i. Det finns en del romaner som behandlar det här, men jag har knappt läst någon som inte skäms för den kristna tron. Där kommer däremot Drömmen om Kalifornien in.

Dessvärre blev det lite väl förutsägbart för min smak. Jag har visserligen inte läst hela boken (kanske gör jag det framöver), men jag har svårt att ta upp den igen. I de passager läsaren bokstavligen får följa varje steg Carl tar, blir det långtråkigt, och jag tror boken hade kunnat kortats en hel del. Överlag tror jag den har ett bra budskap och den har definitivt många tänkvärda frågeställningar som läsaren kan fundera över tillsammans med Carl.

Första meningen: Det var jag, Siri och en burk syltlök.
Antal sidor: 305
Förlag: Pärlan förlag, 2016

20 januari 2018

Sofies bokblogg 8 år

Lilla bloggvännen, tänk vad mycket tid jag ägnat åt dig de senaste 8 åren! Trots lässvackor har jag återkommit, och egentligen aldrig tänkt att jag ska sluta blogga. Okej, några dagar för ett tag sedan funderade jag på hur det skulle vara om jag slutade, och frågade mig:  "vem är jag om jag inte bokbloggar? Kan jag någonsin sluta bokblogga?". I teorin är svaren enkla, i praktiken är det svårare. Bloggen har blivit en så stor del av mitt liv! Det skulle vara svårt att sluta. Så jag gör inte det. Vi fortsätter på det nionde året. Hoppas ni vill hänga med!

Det här är den första dagen i veckan jag har ro att läsa (annat än plugg, så sjukt mycket i skolan den här terminen!). Jag fortsätter med Jag heter inte Miriam. Halvvägs in är den riktigt bra!

Vad läser du idag?