14 juli 2019

Semesterstängt

Under årets fem första månader hade jag ett läsflow utan dess like! Jag hade schemalagda inlägg varannan dag för en månad framöver under hela våren. Sedan började jag jobba och läslusten sjönk i kapp med att tröttheten ökade. Det är bättre nu och jag hoppas få tillbaka läslusten under de två semesterveckor som hägrar bortom kommande arbetsvecka. För att hinna varva ned, vila och läsa kravlöst pausar jag därför bloggandet. Jag kanske kommer vara aktiv på instagram (@sofiesbokblogg), kanske inte,
annars ses vi om några veckor.

Önskar er alla en härlig sommar!

13 juli 2019

Pachinko

av Min Jin Lee

Korea, 1911. I en liten fiskeby får ett par föräldrar äntligen sitt barn, Sunja. När hon blir gravid med en redan gift yakusa blir allt genast komplicerat. Snart dycker dock den tuberkulosdrabbade Isak upp med erbjudandet att gifta sig med Sunja, ta barnet till sitt och ta med dem till Japan. Det blir början på en ny kamp för överlevnad med ett stort behov av att anpassa sig till den nya vardagen. Genom fyra generationer följer vi Koreas och Japans utveckling genom krig, men framför allt människor i nya tider, vardagar och med nya värderingar.

Med tanke på bokens tjocklek hade jag förmodligen inte tagit upp den i första taget om den inte nominerats till Årets bok 2019 och valts ut till Johannas bokklubb (vilken tyvärr blev inställd). Som tur var läste jag - i sakta tempo för att ta kunna ta till mig så mycket som möjligt - och gillade den! Boken tar med läsaren till en del av världen och en tid som i alla fall jag är rätt obekanta med. Vi följer en kamp för att klara av dagen och ett ansvar i flera generationer för att kunna sätta mat på bordet varje dag. Mitt i denna strävan - som är obekant min egen vardag - finns stulna stunder för kärlek och välbehövliga samtal med vänner. Sunja är till en början en rätt anonym och tystlåten person. Snart märker vi att hon står vid sina värderingar, men när livet blir krångligt inser hon att hon behöver vika för en del av det hon tror på. Jag gillar hennes styrka men även sårbarheten som ibland blir oundviklig när hon sätter familjen först. Det är en intressant, plågsam och fin historia.

Det är spännande att läsa om de olika generationerna, om hur värderingar ändras och hur människorna växer i sig själva och sin plats i familjen. Liksom andra berättelser som sträcker sig över många årtionde blir det i slutet av boken ganska svårt att hålla isär alla karaktärer. Bortsett från det är Pachinko en riktigt bra bok som mycket väl skulle kunna kamma hem priset som Årets bok. Det baserar jag på en riktigt bra berättad historia, intressanta karaktärer, historia från en (för mig) okänd del och tid av världen, en kärlek till berättandet och längtan efter att sprida människohistorier vidare. Rekommenderas!

Första meningen: Historien har svikit oss, men det spelar ingen roll. 
Antal sidor: 526
Förlag: Polaris, 2018
Originaltitel: Pachinko, 2017 
Översättare: Lars Ahlström
vilken

11 juli 2019

Dom som kallas vuxna

av Annica Hedin och Hanna Klinthage

Som barn är det lätt att tro att de vuxna kan och vet allt. När jag började närma mig 18 - vuxenåldern - hängde de där tankarna kvar, plus att jag tänkte att jag skulle bli säker i mig själv, inte vela över beslut, veta vad jag ville jobba med och hitta en partner och bli en lika säker och proffsig förälder som mina föräldrar. Åtta år senare känner jag mig inte alls så där säker. Är det där med att "vara vuxen" bara en illusion? Något som kommer och går?

I den här boken ställs ett antal frågor kring saker vuxna brukar göra, som att dricka kaffe (då är jag inte vuxen), bada kort och inte äta godis. Sedan får vi läsa tankarna hos ett antal personer. Vi möts av många olika funderingar, både sådana som känns stereotyps vuxna men också sådana som tvekar, velar eller är ganska likt ett barns. Det är så befriande! Att ha passerat 18 år handlar inte om att få en portfölj med tankar, åsikter och säkert. Det handlar om att fortsätta leva sitt liv, lära känna det och utforska vad som är på gång. En ständig resa. Sista uppslaget är som att andas ut och andas bort alla eventuellt upplevda vuxenkrav och vuxenrädslor - så härligt! En rolig, fyndig, tänkvärd bilderbok som passar bra för människor som är till exempel 18, 43, 5 eller 76.

Första meningen: Du känner säkert några vuxna...
Antal sidor: 32
Förlag: Rabén & Sjögren, 2019




9 juli 2019

Jag kan inte sluta gråta

av Anne Liljeroth

Efter några mycket intensiva år som högpresterande ja-sägare på sitt jobb tar det stopp för Josefin. Hon kan inte sluta gråta och allt rasar samman. Från att ha varit den starka som har koll på allt faller hon ned i utmattning. Vem står bredvid henne nu? Kommer hon någonsin bli hel? Sökandet och ovissheten slår henne hårt, att konfrontera är svårt och obehagligt.

Jag plockade åt mig den här boken från ett bokbyte efter att ha sett den cirkulera på instagram och bloggar. Egentligen hade jag bestämt mig för att inte läsa den, men det låga sidantalet fick mig ändå att ge den en chans. Jag ville egentligen inte läsa en bok om en utmattad kvinna, det känns som att jag möter tillräckligt mycket sådant ändå. Mycket riktigt gav berättelsen mig ont i magen och obehagskänslor. Inte för att det är dåligt utan för att författaren vet precis vad hon skriver om, hon kan känsloregistret, och det talar till mig och många andra (kvinnor) i dagens uppstressade och snedvridna samhälle.

Josefin står för berättelsen i jag-form vilket är intressant eftersom det utestänger andras synvinklar på problemet. Det passar bra med instängdheten Josefin upplever och precis som henne märker inte läsaren riktigt vad som händer. Jag tänker främst på hennes mans synvinkel. Det hade å andra sidan varit intressant att se översittarchefernas åsikter, de måste väl ändå förstå att den ökade arbetsbelastningen och personalens trötthet har ett sammanhang? Eller så handlar allt om pengar. Som vanligt. Vi möter människor som undviker Josefin, som inte vet hur de ska behandla henne, men också dem som försöker bry sig trots Josefins motstridiga känslor. Jag kan inte sluta gråta är en roman om hur familjen, äktenskapet och vänskapsrelationerna kan påverkas av en utmattning. Om att alla blir påverkade. Samtidigt är det en inre kamp kring hopplösheten som kan drabba när allt känns mörkt. En ganska tung bok, men samtidigt finns det mycket tröst och potential för värdefull igenkänning.

För vem passar då den här boken? För mig som varit på gränsen till utmattad blev det mest jobbigt. Boken passar nog bättre för den som får höra att hen arbetar för mycket, för den som tycker att omgivningen överdriver när de säger att hen ska akta sig för utmattning. Eller för den som börjat inse att allt kanske inte står rätt till och funderar på att söka hjälp. För den som lever nära någon utmattad eller för de chefer som pressar sina anställda som om de inte hade några andra intressen än arbetet.

Första meningen: Från min plats i den blårandiga fåtöljen tittar jag ut genom fönstret, ut över det som skulle kunna vara en trädgård.
Antal sidor: 185
Förlag: Louise Bäckelin förlag, 2019

7 juli 2019

Om du vill

av Helle Helle

Inför bokcirkelns val av junibok ville vi ha en kort bok gärna skriven av en prisbelönt författare. En i bokcirkeln hade hört gott om Helle Helle och valet föll på Om du vill. När vi diskuterade boken ställde vi oss frågorna: Vad är det vi har läst? Vad var det egentligen som hände? Hände det något över huvud taget?

Två personer möts i en skog. Båda är ute på löprunda och båda inser att de inte vet hur de ska hitta tillbaka till civilisationen. När de sökt en stund börjar mörkret lägga sig bland träden och de hittar ett vindskydd som de bestämmer sig för att stanna i under natten.

Efter det där berättar kvinnan lite om sitt liv och sedan kommer en försiktig upplösning. Vad handlar boken egentligen om? Är vi för dåligt litterärt begåvade? Symboliserar skogen något ociviliserat och okänt, är det någon form av berättelse om att hitta utanför det bekväma för att våga lära känna annat och öppna upp sig? Jag blir mest frustrerad att jag inte förstå och att författaren dessutom hyllats med priser. Kvinnans historia är intressant och jag hade gärna läst mer om den. Istället får vi endast tunna fragment och förklaringar som varit svåra att ana. Kapitlen är korta och språket är enkelt och kan nästintill läsas som dikter. Tyvärr hade bokcirkeln inte mycket att säga om boken. Vi var mest förbryllade.

Första meningen: Det är inte jag.
Antal sidor: 151
Förlag: Norstedts, 2016
Originaltitel:  Hvis det er, 2014
Översättare: Ninni Holmqvist

5 juli 2019

Natten lyser!

text och bild av Lena Sjöberg

Vi brukar säga att natten är alldeles mörk. Men är det så? Om du bor i en stad eller i ett samhälle lyser gatlamporna oftast upp himlen och på landet kan en bil störa mörkerseendet. Men förutom de ljus vi människor skapat - är det verkligen helt mörkt? På många platser är det så, men det finns förvånande många djur och växter som kan lysa! Kattens, vargens och ugglans ögon, diamanter, bärnsten, lysmossa, jättekackelackor och markular är bara några av naturens självlysande varelser. Följ med på en lysande resa genom natten!

Natten lyser börjar spännande med ett mörkt uppslag där fler och fler detaljer trädde fram i takt med att jag läste texten (hade jag tittat på bilden först hade jag förmodligen sett det tidigare, men min blick drogs mot den ljusa texten). Hela boken har mörka uppslag vilket ger en nattlig, spännande stämning. Där finns även lysande detaljer och rutor med spännande och oväntade fakta. När det blir dag i slutet av boken är det nästan så att jag blir bländad.

Lena Sjöberg är en mycket skicklig illustratör som jag gärna läser, och som tur är har hon skrivit många böcker. Hon är dessutom bra på att hitta intressanta fakta med en väl avvägd mängd kluriga ord som kan göra en nyfiken läsaren/tittaren lite smartare. De fakta som presenteras känns som partytricks för en vuxen som mig - jag berättade gärna för min man vad jag lärt mig genom boken och han sa "du lär dig så mycket genom att läsa barnböcker" - och visst är det så! För varje nytt uppslag blev jag positivt förvånad över ännu en kategori med lysande skapelse och här finns mycket fascinerande att ta del av. Boken passar särskilt när skymningen kryper på (och till min förtjusning lyser titelbokstäverna även när det börjar bli mörkt!). Sjöberg har gjort ännu en lysande bok!

Första meningen: Natten är här.
Antal sidor: 48
Förlag: Opal, 2018




 

3 juli 2019

Män förklarar saker för mig

av Rebecca Solnit med illustrationer av Ana Teresa Fernández

Män förklarar saker för mig är en av essäerna i denna samling om nio. Essäns sängs ha fått feministisk klassikerstatus och det var i följderna av att den publicerades som uttrycket "mansplaining" myntades. I essän skriver Solnit om kulturmän som känner ett de behöver förklara saker andra redan vet och saker de själva inte har någon koll på. Förutom denna essä finns berättelser från Solnit och människor hon mött om misshandel i nära relationer, brott, jämlikhet och framför allt bristen på den. Hon blandar statistik, frustration och orättvisor och det finns mycket jag knappt orkar ta in för att det är så långt ifrån jämlikt och - enligt mig - relevant.

För varje essä finns en målning av Ana Teresa Fernández som jag först trodde var fotografier. De är riktigt skickliga och har helt egna berättelser att förmedla.

Det finns både starkare och svagare essäer i denna samling. Den jag tyckte bäst om är nog ändå den som gett namn åt boken och sedan finns det mer intressant att läsa, ibland i hela essäer och ibland utdrag ur någon. Det var intressant att läsa essän som gav upphov till uttrycket "mansplaining" och mer från författaren bakom. Om jag inte minns fel nämns den här boken bland modern feministisk litteratur och därför - och för att Solnit har formulerat en hel del bra - rekommenderar jag gärna den vidare.

Första meningen: Jag fattar fortfarande inte varför Sallie och jag gjorde oss omaket att gå på den där festen i en skogklädd sluttningen ovanför Aspen.
Antal sidor: 182
Förlag: Daidalos, 2015
Originaltitel: Men Explain Things to Me, 2014
Översättare: Helena Hansson

1 juli 2019

Månadens bästa: juni

Juni gick riktigt fort! Första veckan började jag nytt jobb efter två års studier. Det har varit mycket nytt jag ska lära mig vilket lett till trötta eftermiddagar och kvällar samtidigt som läslusten försvann cirka 1,5 veckor in i månaden. Jag har hunnit läsa en del men inte så mycket som jag brukat göra de senaste månaderna.

Månadens bästa bok är Pachinko av Min Jin Lee tätt följd av Mitt hjärta borde slå någon annanstans av Mia Öström. Jag har även läst:

Vuxen
* En katts resedagbok av Hiro Arikawa
* Om du vill av Helle Helle

Bilderböcker
* Jag älskar min pappa ändå av Kristina Murray Brodin och Teresa Tingbrand
* Natten lyser av Lena Sjöberg
* Bara rumpor av Annika Leone och Bettina Johansson
* Allt om familjer av Felicity Brooks och Mar Ferrero

29 juni 2019

En katts resedagbok

av Hiro Arikawa

Nana är ute på en resa tillsammans med sin älskade husse Satoru. Varken Nana eller dem de besöker vet vad resan har för syfte, men Nana trivs bra så länge han får vara med Satoru. Snart går det upp för katten varför de gör resan och trots att han uppskattar den vill han att den genast ska ta slut.

En katts resedagbok är en av de böcker som nominerats till Årets bok 2019. Jag gillar djur och framför allt katter och det finns en del igenkänning för mig som bor tillsammans med en katt. Ändå går boken inte riktigt hem hos mig. Inledningen kändes rörig - har de varit på en resa eller ska de ut på en? Är det någon mer än katten som berättar? Sedan blir upplägget tydligare med tre olika besök som tar oss tillbaka till tre delar av Satorus liv och förklarar varför alla katten och människan besöker verkar vilja ta hand om Nana.

En katts resedagbok är en lågmäld, väldigt fin berättelse med stor kärlek till främst katter men även andra djur. Det är en fin bok om vänskap, familj och relationer. Det finns en hel del att gilla, men som skrivet är det ändå något som saknas för att den ska stanna kvar hos mig. Jag har sett att många andra gillat den, så läs gärna och bilda dig en egen uppfattning.

Första meningen: Jag är en katt.
Antal sidor: 293
Förlag: Nona, 2019
Originaltitel: Tabineko Ripôto, 2015
Översättare: Carla Wiberg

27 juni 2019

När herr Normsson träffade Hen och Räven Ralf borstar tänderna

När Herr Normsson träffade Hen av Diana Hancock och Anna Windseth.

Det ska bli kalas i Normköping! Det är herr Normsson som bjuder in och han har stenkoll på hur allt ska vara. Till hans kontrollbehovs förtret dyker Hen upp och ifrågasätter Normsson - något ingen annan verkat göra. Hur ska det sluta?

När normer personifieras blir det helt plötsligt lättare att förstå begreppet och innebörden. Här finns karaktärer som fastnat i stränga normbundna regler och som knappt vet att de kan ifrågasätta sin vardag och hur de blir behandlade. Det är intressant och jag tror bokens teman kan gå hem hos barn. Det är spännande att se hur Hen helt naturligt - och utan egentligen förstå vad hen gör - vänder upp och ned på hela tillvaron. Det blir stundvis lite tråkigt övertydligt och tjatigt i det här "tjejer kan visst bygga lådbil och pojkar kan visst leka med dockor!", men eftersom det fortfarande finns normer som säger att "så är det" kanske övertydligheten behövs. Jag reagerade också på att Hen alltid kallas vid sitt pronomen (som om det var hens namn) och det kändes som att hen fastnade i det (vilket är samma grej som att flickor eller pojkar kan fastna i hon/han) men eftersom karaktärerna - förutom herr Normsson - inte har några namn får det ändå vara okej. När Herr Normsson träffade Hen är en intressant och spännande bok som jag tror kan väcka många funderingar och förhoppningsvis även ge insikt om normer vi vet eller inte vet att lever ut.

Första meningen: Det var en gång en stad som låg långt, långt bortom de mossiga bergen.
Antal sidor: 36
Förlag: Idus förlag

Räven Ralf borstar tänderna av Amanda Thorn och Tinna Ahlander.

Ralf är världsbästa på att borsta tänderna. Han vet dessutom hur han ska lära lillebror hur han ska göra. En dag försvinner Ralfs tandborste och med vetskapen om att han inte kommer kunna borsta tänderna efteråt vill han inte ens äta...

Det här är en pedagogisk bok om att borsta tänderna. Den där pedagogiken känns ibland påtvingad och övertydlig. Med tanke på förlagets tidigare utgivning (exempelvis Kaninen som så gärna ville somna och Jag dog och fick liv igen) av böcker som vill påverka kanske det dock är meningen. Boken skulle kunna fungera bra på de som är ovilliga att borsta tänderna och det vore kul att testa Ralfs giraffknep. De grafiska illustrationerna är enkla och söta. Med frågor till läsaren blir det i alla fall en inkluderande bok och det vore kul att se hur barn tar emot den.

Antal sidor: 32 
Förlag: Ehrlin publishing

25 juni 2019

Flätan

av Laetitia Colombani

I Indien bor Smita med sin man och deras dotter. Smita drömmer om att komma bort från det förutbestämda kastsystemet och idén med ärvda yrken. Hon drömmer om att hennes dotter ska få gå i skolan. I Italien måste Giulia plötsligt ta över familjens ateljé efter att hennes pappa hastigt blivit sjuk. Hon inser snabbt att det finns hemligheter som kan få hemska konsekvenser för företaget. I Kanada arbetar den ensamstående trebarnsmamman Sarah nästan dygnet runt och är på väg ännu högre upp i företagets hierarki. När hon drabbas av cancer blir förhållandena plötsligt helt annorlunda.

Tanken med tre kvinnors olika perspektiv från  tre olika kontinent är lockande. Berättelsen har en hel del intressant, så som kastsystem, gamla familjeföretag och kampen för karriär och familjeliv. Det där får vi dock bara små delar av, för de tre kvinnorna tar alla snabba, förutsägbara beslut och boken tar slut mycket snabbt och efterlämnar sig ett "jaha" hos mig. Kvinnorna är intressanta, det är spännande att jämföra deras vardag, hur tron spelar roll eller inte, vad de upplever, hur de blir behandlade och hanterar dagliga händelser. Det skulle kunna bli riktigt bra men boken är alldeles för kort och förutsägbar. Det finns inte så mycket plats för funderingar eller de dilemman som dyker upp. Saker bara händer. Jag tror att Flätan hade kunnat bli mycket mer. Om du vill ha en snabb berättelse med lite djup men med ett snabbt uppgörande kan jag ändå rekommendera boken.

Första meningen: Det här är början på en berättelse.
Antal sidor: 224 
Förlag: Sekwa, 2017
Originaltitel: La tresse, 2017

Översättare: Lotta Riad

23 juni 2019

Aldrig våld!

av Astrid Lindgren med illustrationer av Stina Wirsén.

1978 tog Astrid Lindgren emot den tyska bokhandelns fredspris. I den här boken finns hennes tacktal om längtan efter fred, vilka konstiga argument det finns för krig och som vanligt värnar hon om barnens perspektiv.

Trots att det är över 40 år sedan Lindgren höll talet är det fortfarande mycket aktuellt. Hon delar många välformulerade tankar - vad är det som frammanar krig? Ska det egentligen vara så svårt att få fred? Är vi inte betydligt fler som vill ha fred än krig? Aldrig våld! är ett brinnande tal fylld av klokheter från en kärleksfull och brinnande människa som fortsätter att inspirera långt efter att hon nått sitt Nangijala.




Jag minns vilken chock det var för mig när jag som mycket ung plötsligt insåg att de där som styrde ländernas och världens öden, de var inga gudar med överlägsen utrustning och gudomlig klarsyn. De var människor med samma mänskliga svagheter som jag. Men de hade makt och de kunde i varje ögonblick fatta de mest ödesdigra beslut allt efter de impulser som styrde dem. Om det ville sig illa kunde det bli krig på grund av en enda människas maktbegär eller hämndlystnad eller fåfänga eller vinningslystnad eller det som tycktes vara det vanligaste: övertro på våld som det effektivaste hjälpmedlet i alla situationer. Och på samma sätt kunde en enda god, besinningsfull människa ibland avvärja katastrofer just genom att vara god och besinningsfull och genom att ta avstånd från våld.                                                                                     (fritt nedskrivet efter ljudboksversionen)


Vi vill alla ha fred. Finns det då ingen möjlighet att vi kan förändra oss, innan det är för sent? Att vi kan lära oss ta avstånd från våld? Försöka bli en ny sorts människor, helt enkelt. Men hur skulle det gå till, och var skall vi i så fall börja? Jag tror att vi måste börja från grunden. Med barnen.


Antal sidor: 43
Tid: 15 miniter
Förlag: Astrid Lindgren text, 2018