23 mars 2017

Kosutmaningen avklarad! och Kaostips, del II

I söndags bockade jag av min tjugonde punkt i Kaosutmaning 2017, och har därmed klarat utmaningen! Eftersom det är så mycket år kvar till utmaningen tänker jag dock fortsätta försöka bocka av utmaningar på listan.

I det här inlägget tipsade jag om sex böcker till utmaningen (nr 2, 20, 22, 23, 25 och 31). Idag tänkte jag tipsa om ytterligare några böcker jag läst. 

19. En bok du valde på grund av bilderna. Här valde jag Huset som vaknade av Martin Widmark och Emilia Dziubak. Magiska, vackra och stämningsfulla sagobilder! Jag hade dock kunna skriva upp till exempel Lilla Sticka i landet lycka (vilken även kan bocka av #35) av samma bokskaparpar, Tom av André Neves, Simbassängen av JiHyeon Lee eller Resan av Aaron Becker.

28. En bok som vunnit ett pris. Här finns en uppsjö av böcker att välja mellan. Jag valde Ankomsten av Shaun Tan, som vann både Peter Pan-priset och ALMA-priset 2011. Även här kan vi snacka om bra bilder, eftersom det inte finns några berättande ord i boken. Bra träning för den som inte är ås bra på att läsa bilder (t.ex. jag för ett halvår sedan) och en fascinerande berättelse för den som söker något om flykt/ankomst.

32. En bok som utspelar sig under eller handlar om andra världskriget. Uppdraget av Camilla Lagerqvist handlar om tre barn som bor i Sverige, precis på gränsen till Norge. De vill bilda en egen motståndsrörelse för att försöka stoppa kriget. En bra blandning av spänning, historia och vänskap, dessutom första delen i en serie på fyra. En annan bok som passar in på denna punkt är Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson. Jag hoppas hinna med den snart.

34. En hypad bok. Ibland blir jag skeptisk till hypade böcker. Jag är rädd att de inte ska vara så bra som alla säger. Jag skulle kunna läsa Elena Ferrantes trilogin eller Fredrik Backmans Björnstad, Warriors-serien borde passa in, men jag valde Ordbrodösen av Anna Arvidsson, som jag faktiskt tycker överlever hypen.


Hur går det för er i kaosutmaningen?

21 mars 2017

Pudlar och pommes

av Pija Lindenbaum

Ullis, Ludde och Katta bor på en härlig ö med allt de kan önska sig: pool, vovve och potatis! En dag inser de att poolen torkar ut, potatisen slutar växa och huset de bor i förfaller. Det kommer inget regn. De måste ge sig av. Efter en lång resa hamnar de på en plats där det bor tre pudlar. Kanske kan detta bli deras nya hem.

Från att ha levt ett fint liv blir de tre hundarna klimatflyktingar. Efter en lång båtfärd hittar de ön med pudlarna, som har delade tankar om de nya djuren. Varför ska de där hundarna komma hit och ta vår mat? De kan väl sköta sig själva? Eller är det klart att de ska hjälpa dem? Åsikterna är delade, men jag tror alla barn hade gjort precis som de snälla pudlarna. Det värmer mitt hjärta, för många människor i Sverige reagerar precis som en dumma pudeln när nya människor söker tröst och skydd i Sverige.

Bild ur boken.
På ett enkelt men självklart sätt berättar Lindenbaum en viktig historia som kan hjälpa till att sprida värme och medmänsklighet inför mötet med människor från andra länder. Superviktigt! Berättelsen går att överföra i princip direkt till människor, och det gör det ännu bättre. Om det känns självklart att ta hand om de stackars flyende hundarna, hoppas jag det kan kännas självklart att ta hand om flyende människor.

Illustrationerna är roliga och fyndiga, liksom texten. De kompletterar varandra bra, men berättar även en del eget. Jag uppskattar boken och rekommenderar den till de som vill läsa om flykt och medmänsklighet. Eller meddjuriskhet, kanske.


Första meningen: Det här är landet där dom bor.
Antal sidor: 34
Förlag: Lilla Piratförlaget, 2016

19 mars 2017

Hela världen utom jag - Warriors-serien

Böckerna har sålts i över 20 miljoner exemplar världen över. De vänder sig till barn i slukaråldern, men har fångat betydligt äldre än så. Jag skriver om Warriors-serien, främst första boken, Ut i det vilda, som verkar hyllas av gemene person. Men inte av mig.

Hypen av en fantasyserie med katter i huvudrollerna lockade mig. Katter! *hjärtögonemoji* Det här kan bli bra, tänkte jag. Men jag fastnar inte. Har läst knappt halva boken och tycker den är seg. Jag läser utdragna beskrivningar av hur de fångar några råttor, en och annan orm eller ekorre, tvättar sig och slåss lite. Men sen då? Ska det inte hända något mer? Eller är det det här som är grejen?

Något annat som är enformigt är att det kryllar av hankatter. Suck! Här förväntas jag antagligen skriva att ledaren inom Åskklanen är en hona, men henne läser vi inte så mycket om. De vi lär känna bäst är hankatter. Är inte det där rätt gjort redan? En bok med huvudsakligen manliga karaktärer som får plats och pratutrymme? Jo.

Men jag vill gilla serien, jag vill ta mig igenom Ut i det vilda. Men bara om den blir bättre. 
Ni som läst den, är det värt att fortsätta? Vad är det ni gillar med denna bok?

17 mars 2017

Hej och tack för ingenting

av Måns Gahrton

Elsa står vid kanten av ett stup och tänker hoppa. Det svarta molnet har tagit över. Hon vill inte leva mer. Då kommer lille Sigge och undrar vad hon gör, och då kan hon ju inte hoppa. Vad skulle det göra med honom? När Elsa försöker hjälpa honom hem, kommer hon på att hon postade ett avskedsbrev till sin mamma. Elsa måste hinna från Kalmar till Stockholm innan brevet, och Sigge tänker visst inte lämna henne.

Elsa tänker hoppa. Det var det som lockade mig: en ungdomsbok om mörka tankar och självmordsplaner. Ovanligt och intressant. Hur behandlar författaren det här? Jo, Gahrton förmedlar en omtumlande berättelse som känns trovärdig, han skriver ärligt och väver in hopp och hjälp i det lilla. Det blir aldrig riktigt svart eller blytungt, men jag anar mycket av Elsas mörka moln och hopplöshetskänslor. Hon har en mamma som knappt bryr sig och en pappa som aldrig brytt sig (hon vet inte ens vem han är). Mamman känns ibland lite overklig och väl obrydd i slutet, men tyvärr kan det vara verklighet.

Jag gillar Elsa, att hon är så omtänksam mitt i det svarta. Det är så synd om henne i relationen till mamman och att ingen verkar se Elsa så som hon behöver bli sedd. Förrän Sigge kommer, Sigge är verkligen en väldigt fin karaktär!

Berättelsen hade kunnat fördjupas på flera plan. Jag hade gärna läst lite mer om Elsas mörka moln, hur allt vänder, ett fördjupat slut, men det hade å andra sidan passat bättre i en bok för äldre ungdomar/unga vuxna. För att vända sig till 12-15-åringar är den viktig, allvarlig och hoppfull.

Första meningen: Jag är sjukt höjdrädd och står vid kanten av ett stup.
Antal sidor: 136
Förlag: Berghs, 2010

15 mars 2017

Emanuel Kent räddade mig ur lässvackan

Ni märkte det inte ens. Tack vare tidigare läsflyt rullade de schemalagda inläggen på medan jag gick runt med en klump i magen så fort jag tänkte på böcker eller bloggen. Lässvackan pågick bara i en vecka, men för en läslus kan det kännas som en evighet. Jag ville verkligen inte läsa. Eller. Innerst inne ville jag det, men det gick inte. Jag var rastlös, stressad (på grund av annat) och det påverkade läsandet.

Så en vecka efter inträffad svacka hade jag inget att göra (igen) och tänkte att jag skulle ge en bok en chans. Inte någon av de där tegelstenarna jag påbörjat, utan en jag var riktigt nyfiken på: Rimligt lyckade ögonblick, den tredje boken om Emanuel Kent.

Och vet ni vad?

Jag läste de drygt 200 sidorna i lördags eftermiddag. (Höll på att missa att mina vänner var på väg hem till oss pga kunde inte sluta läsa.) Och sedan dess läser jag som jag gjorde innan. Underbart!

Okej, nu snackar vi lite om boken:

Detta är alltså tredje boken om Emanuel Kent. Jag undrade, kan Åsa Asptjärn skriva ännu en bok om honom utan att det känns påtvingat? Jo, men det gäller att en gillar Emanuel. Annars kan det bli lite tjatigt, men:

1) Emanuel Kent är rolig. Inte hela tiden, men jag fnissade till några gånger. Han är i alla fall dråplig och hans klumpiga personlighet i kombo med någon form av identitetskris gör att han hamnar i roliga och pinsamma situationer. Ibland vill jag stoppa tiden och ordna till allt, alternativt stoppa en strumpa i Emanuels mun, så att han inte babblar så mycket vid fel tillfälle, eller skriva ut hans tankar och ge till motkaraktärerna när han borde förklara sig utan att göra det.

2) vi lär känna nya karaktärer.Bästisen Tore är kvar, men han och Emanuel har börjat i olika klasser på olika gymnasier. Det gör att Emanuel "tvingas" skaffa nya vänner, vilket är en del av bokens konflikt. Iggs, Kaisa och Frank hamnar i samma basgrupp som Emanuel. De är alla intressanta karaktärer, jag hade gärna lärt känna dem lite bättre.

3) relationen till syster Vanja är väldigt bra! De snackar en hel del, även om de osnackar en hel del också. Men den här relationen ger verkligen något extra till boken. Hade gärna sett mer av detta!

4) Emanuel råkar bli någon slags representant för skolans hbtq-arbete, trots att han knappt vet vad han håller på med. Det blir en del intressanta diskussioner och ställningstagande.

5) Emanuel är en vanlig person. Inte tillrättalagd eller lyckad, precis som de flesta tonåringar (och andra människor). Jag kan känna igen mig i det där, att inte alltid veta vad jag ska säga, att vilja en grej, men ibland säga tvärtemot. Pluspoäng för en "udda"/helt vanlig karaktär.

Däremot:
1) känns det ibland lite påtvingat med pinsamheterna.

2) tror jag inte boken kommer lämna några djupare spår i mig.

Men:
jag sträckläste den trots allt, och den fick mig ur lässvackan. Jag behövde förmodligen något enkelt och lättsmält. Rimligt lyckade ögonblick har ett skönt läsflyt, lagom korta/långa kapitel och så vidare. Jag älskar verkligen inte boken, men jag gillar den, typ.

Första meningen: Längst in i ena hörnet på lilltoan står en trådhylla med serietidningar och gamla raggsockor.
Antal sidor: 210
Förlag: Bonnier Carlsen, 2017
Tidigare i serien: Konsten att ha sjukt låga förväntningar och Manifest för hopplösa

13 mars 2017

Lill-Zlatan och morbror raring

av Pija Lindenbaum

Lill-Zlatans föräldrar är på semester på Mallis. Lill-Zlatan vet inte vad Mallis är, så hon tänker att hon lika gärna kan vara hos mormor och morbror Tommy, som hon gillar extra mycket. Han hittar alltid på roliga och tokiga saker. En dag sitter det dock en ny person i Tommys kök. Det är Steve, och han ska tydligen följa med Lill-Zlatan och Tommy på allt de gör. Det tycker Lill-Zlatan är en mycket dålig idé.

Tänk dig att du byggt upp förväntningar kring en vecka, en massa tid ensam med en person du tycker mycket om. Och så ska plötsligt en till, okänd person hänga på! Vad tänker du då? Lill-Zlatan tycker inte om det. Liksom de flesta barn kretsar jorden kring henne, och nu blir allt krångligt. Hon blir riktigt svartsjuk och visar tydligt sin ovilja med det ena fula knepet efter det andra. Det är skönt att denna sorts känslor får plats i barnböcker. När jag frågade en 6-åring vad hon gillar med boken, var det just detta hon nämnde: det var kul när Lill-Zlatan var arg.

Jag tycker Pija Lindenbaum har lyckats fånga en typ 5-åring väldigt bra. Det är Lill-Zlatan som berättar för oss, och språket är roligt och träffsäkert. Hon säger till exempel att hon "bara ska ligga här och vara långtråkad" i protest, och ger Steve "noll miljoner" poäng när han dykt från tian. Lindenbaum använder en del ironi, vilket inte är så vanligt i bilderböcker. Om det inte når fram till barnen så uppskattade jag det som vuxen i alla fall. Det är som att boken talar till flera läsare, och det tycker jag gör boken ännu bättre.

Bilderna och texten kompletterar varandra på ett snyggt sätt och helhetsintrycket bidrar till höga poäng från mig.

Första meningen: Min mamma och pappa är på Mallis.
Antal sidor: 32
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2006

11 mars 2017

Tom

av André Neves

Tom pratar inte. Han berättar inte vad han tänker, hans blick verkar ha fastnat någon annanstans. Alla försöker förstå honom på olika sätt, men ingen lyckas.

Det här är en ganska vemodig bok som jag tror många föräldrar till barn med autism kan känna igen sig i. Författaren menar att tolkningarna är fria, men de autistiska dragen hos Tom är ganska tydliga. Boken visar på de svåra sidorna med detta, att det kan vara svårt att få kontakt och respons från någon med autism, men även på det fina, vackra.

Boken rymmer även frustration: "Alla försöker förstå Tom" står det med stora bokstäver på en sida. Människorna runtomkring testar olika grepp för att försöka nå fram, men det är svårt. Det är bara när Tom själv vill som magi kan uppstå.

Illustrationerna är poetiska, fantasifulla och drömska. De utvidgar texten och trots att de inte fyller hela uppslagen, gör de ändå något med tomrummen. Första gången jag läste boken hade jag lite svårt att förstå den. Det berodde förmodligen på mitt tråkiga vuxensätt att läsa boken: jag måste förstå allt, få ut något av det, vara säker på att den tänkta målgruppen förstår. Men troligtvis är det så att målgruppen (barnen) "förstår" den här boken bättre än mig. De har så mycket bättre fantasi och färre begränsningar. Tyvärr nådde inte boken ända fram till mig.

Första meningen: Toms blick har fastnat i tiden.
Antal sidor: 38
Förlag: Hjulet, 2016
Originaltitel: Tom, 2012
Översättare: Helena Vermcrantz

8 mars 2017

Göm alla böcker om psykisk ohälsa!

För några veckor sedan såg jag en kommentar där en person tyckte alla bibliotek, särskilt skolbibliotek, ska gömma undan de böcker som handlar om självmord och psykisk ohälsa. Anledningen var att barn och unga som inte mår dåligt inte ska behöva introduceras i ämnet självmord. De som mår dåligt ska istället fråga efter böcker de kan känna igen sig i, menar personen.

Ni som läst den här bloggen förstår nog att jag reagerade. Jag förstod inte vad hen menade. Om vi ska gömma böcker om psykisk ohälsa, för att det inte är bra för ungdomar, borde vi väl gömma böcker med alkohol, droger och våld också, för det är ju inte heller bra att introducera ungdomar i? Jag tycker absolut inte vi ska uppmana barn och unga att må dåligt. Men det är inte de här böckernas syfte, de vill skapa igenkänning, förståelse och gemenskap. Många tror att sådana här böcker kan "väcka den björn som sover", att fler får självmordstankar, men det är en myt.

Men varför är det så viktigt med igenkänning och förståelse? Det finns förstås många svar, men jag vill berätta om en vän till mig.

Första gången hon hade självmordstankar var hon 10 år och förstod inte vad hon gick igenom. Hon hade inga referensramar och trodde inte någon annan kunde tänka så fula tankar som hon gjorde. Om hon i detta läge läst en bok om någon annan i hennes ålder med liknande tankar, kanske hon vågat berätta för en lärare eller någon annan. Då hade hon kunnat få hjälp som 10-åring, och sluppit att med stor skam kämpa själv i 15 år. Hade hon fått hjälp som 10-åring hade det kanske inte behövt bli några självmordsförsök.

Därför är det viktigt med barn- och ungdomsböcker med olika typer av psykisk ohälsa. Och att de står framme. (Hur många ((unga som mår dåligt)) vågar gå fram till en bibliotekarie och frågar om gömda böcker?) Det är viktigt för oss som kämpar med jobbiga tankar och handlingar som kan betraktas som eller i närheten av psykisk ohälsa. Det är för oss som tror att vi är helt ensamma om att må dåligt. Det är för oss som inte har någon att prata med eller som inte vågar prata med någon. Det är för oss som känner att "min kompis/granne/mitt barn/hen som går på samma fritidsaktivitet som jag mår nog inte så bra". Det är för oss som gjort alla typer av psykisk ohälsa till tabubelagda ämnen, sådant en inte pratar om, och för alla som får lida för det.

Om vi gömmer alla böcker om psykisk ohälsa, gömmer vi även alla de som inte mår bra. Vi visar att mörka tankar och känslor inte är något vi ska prata om, utan något människor ska bära på i tysthet. Om vi gömmer alla böcker om psykisk ohälsa tror jag fler kommer drabbas av det, vilket kommer bidra till att hela samhället mår sämre. Vi behöver ungdomar som vågar berätta om det som känns jobbigt, ett öppet klimat, en ökad kunskap och förståelse om förkylda själar. Vi behöver vuxna som står beredda att möta ungdomarna när de inte känner sig starka, när allt verkar falla. Och faller, det kan en göra ofta, även om det inte handlar om psykisk ohälsa.

Så, snälla bibliotekarie, göm inte undan böcker som psykisk ohälsa! Lyft fram dem!




Vill du veta mer? Behöver du hjälp? Vänd dig exempelvis till Suicide Zero
Här kan du läsa mer om psykisk ohälsa bland unga, samt skriva på för bättre vård när det gäller detta.

6 mars 2017

Att leva helhjärtat

av Ted Harris och Carolina Johansson

Franciskus växte upp i en välbärgad familj med goda utsikter för en ekonomiskt bra framtid. I 20-årsåldern börjar han dock inse att han är inne på fel väg. Han upplever en omvändelse och bestämmer sig för att lämna allt vad rikedom och prylhets heter, för att leva ett liv för och med Gud. Senare blir han Franciskus av Assisi, bildar franciskanorden, blir helgonförklarad och en förebild än idag.

I ett ständigt sökande efter något mer, något annat, har Franciskus något att säga oss idag. Han uppmanar oss att leva enkelt, öppet och utgivande. Inte utgivande på ett krävande sätt, utan genom att ge av det vi får.

Författarna har med utgångspunkt ur Franciskus liv skrivit om att leva helhjärtat, att söka och leva för sin kallelse, att släppa på det moderna samhällets krav, och istället leva ett liv fyllt av mer värdefulla "saker". Egna tankar och åsikter blandas upp med exempel ur Franciskus liv, vilket ger tyngd åt orden.

Läsningen är inspirerande, fascinerande och samtidigt utmanande och jobbigt. Franciskus har funnit sådant jag längtar efter, men är jag beredd att ge upp allt annat för att få det? Franciskus menar inte att alla ska göra som han, men att ta efter vissa delar av hans liv tror jag skulle vara väldigt sunt i en allt mer stressande värld. Jag är inspirerad, utmanad och uppmuntrad och återvänder gärna till Franciskus liv, tankar och uppmaningar.

Första meningen: Franciskus var ett barn av sin tid.
Antal sidor: 160
Förlag: Libris förlag, tack för recex!
Utgivningsår: 2013 (pocket 2016)

4 mars 2017

Översättarsnack med Ylva Stålmarck

Deras jobb ska helst inte märkas, men jobbet de gör är väldigt viktigt för läsupplevelsen. Det jag skriver om är de ofta bortglömda översättarna. Idag blir det intervju med Ylva Stålmarck, översättare till bland annat Ingenting och allting, Som stjärnor i natten och flera av John Greens böcker.

Du har översatt många böcker för olika målgrupper. Hur kom det sig att du satsade just på översättning?
Jag halkade in på ett bananskal, kan man säga. Började läsa enstaka kurser på Lunds universitet när jag var nitton: filosofi, idé- och lärdomshistoria och engelska. Hade inga direkta yrkesplaner, men en vag idé om att jag skulle syssla med något som hade med språk och skrivande att göra. Det var min pappa – som var redaktör på Norstedts – som föreslog att jag skulle prova på översättandet. Genom honom fick jag kontakt med redaktören som höll i deckarutgivningen. Jag gjorde en provöversättning, fick översätta första boken och på den vägen är det. Jag tycker om att arbeta ensam och har inga problem med självdisciplinen. Så översättandet passar mig perfekt.

Hur går det till när du får ett översättarjobb?
I början, när jag var helt okänd för de flesta förlag, så var det svårt. Jag ringde och skrev brev till olika förlag, men fick sällan napp. Oftast fick jag ett nytt uppdrag när något förlag hade sett vad jag översatt tidigare och tyckte att jag skulle passa som översättare till en ny bok i samma genre. Nu – efter trettio år i yrket – har jag ganska många kontakter och oftast bra flyt. Nästan alltid är det förlagen som kontaktar mig.Men visst går det i vågor: ibland får jag så många erbjudanden att jag måste tacka nej till flera, ibland är det ont om jobb. Det skulle vara roligt att översätta en bok jag själv väljer, och försöka få ett förlag intresserat, men det är svårt att få tiden (och pengarna) att räcka till för sådana projekt.

En bra översättning är oftast något gemene person inte lägger märke till. Om de däremot är sämre reagerar vi. vad är det svåraste med att översätta?
Det var en svår fråga! Vid den första råöversättningen går jag mycket på känslan,försöker fånga tonen i boken och ta in karaktärernas personlighet. En svårighet som kan dyka upp här – och kanske är det detta som är allra svårast! – är om jag inte riktigt blir ”kompis” med texten. Jag gör nog oftast en bättre översättning av en”svår” text som jag tycker om – med ett språk jag känner mig hemma med – än en”lätt” text som jag inte gillar. Jag kan också haka upp mig på facktermer som är svåra att hitta, men om inte uppslagsböcker och Google räcker till kan man alltid hitta någon att fråga.En annan besvärlig sak är idiomatiska uttryck och ordvitsar. Sådant går att lösa mer eller mindre bra, men det kan vara svårt att leva upp till originalet helt och hållet.

Min erfarenhet är att översättare sällan får någon uppmärksamhet, trots ett stort jobb. Upplever du detsamma? Hur känns det?
Ja, så är det ju. Visst kan jag sakna feedback ibland, men å andra sidan ligger det i jobbets natur. Jag tycker att det är viktigt att mitt namn står i boken, och vissa (Babel, t ex) hade gärna fått bli bättre på att nämna översättaren. Men utöver det tycker jag inte att man kan begära så mycket. Översättaren ska helst inte märkas, utan vara en förmedlande länk, så smidig och diskret som möjligt. Vill man ha mer uppmärksamhet ska man nog satsa på ett annat jobb.

Vilken var den roligaste boken att översätta?
Oj, den var svår! Trettio år i yrket, som sagt … Jag måste nog ta upp flera! Barbara Vines böcker älskar jag. Martin Davis Trollkarlens trast, Dina Nayeris En tesked jord och hav och Emma Donoghues Room tyckte jag mycket om att översätta. Och så gillar jag böckerna för unga vuxna: författare som John Green, Jennifer Niven och Nicola Yoon.

Skriver du något eget?
Nej, jag skriver inget eget, åtminstone inget som ska publiceras. Lite för skrivbordslådan blir det väl ibland.

Vill du veta mer om översättaryrket? I #9 av podden Bladen brinner finns en intervju med översättaren Helena Hansson, den hittar du här.

2 mars 2017

Månadens bästa: februari

Den bästa bok jag läste i februari var: Du är modigast  av Christina Waldén, tätt följd av Huset som vaknade av Martin Widmark och Emilia Dziubak

Jag har även läst:
15+
* Fantastiska vidunder och var man hittar dem, filmmanuset - J.K. Rowling
* Att leva helhjärtat - Ted Harris och Carolina Johansson
* Prestationsprinsessan - Cajsa Tengblad
* Ankomsten - Shaun Tan

9-12 år
* Det magiska hjärtat - Kristina Ohlsson
* Billie du är bäst - Sara Kadefors
* Dagbok för alla mina fans #1 Gregs bravader - Jeff Kinney

6-9 år
* Ida pingvinälvan - Daisy Meadows

3-6 år
* Simbassängen - JiHyeon Lee
* Den mörkrädda räven - Linda Eklund
* Tom - André Neves
* Det röda trädet - Shaun Tan
* En sån dag - Sanna Borell
* Pudlar och pommes - Pija Lindenbaum

Temaläsningen handlade om hjärta och smärta. Jag har läst Att leva helhjärtat, Det magiska hjärtat (får jag pluspoäng för att titlarna innehåller "hjärta"?), Du är modigast, Billie du är bäst, Huset som vaknade och Pudlar och pommes.

I mars ska vi läsa handlar det om mångfald. Jag har inte hunnit kolla ut vad jag ska läsa, så kom gärna med förslag!

28 februari 2017

Simbassängen

av JiHyeon Lee

Hur kan jag skriva en recension av en bok med enbart bilder? Tänk om jag förstör upplevelsen om jag sätter ord på det här? Jag är tveksam, men vill ändå skriva ett gäng med ord för att få er att läsa den här boken. För den är så fin! Det här är min tolkning. Kanske får du en hel annan bild av boken när du läser själv.

Det börjar lugnt, men snart stöter vi på problem: vardagen och vardagliga människor. Människor som brötar omkring, som är så upptagna av att uppleva att de missar de största upplevelserna, som vill vara där "alla andra" är. Den introverta sidan inom mig ryser och vill bara springa ifrån de där människorna, och det är precis vad huvudpersonen gör. Fast hen springer inte, hen dyker ner i simbassängen och får vara med om ett magiskt äventyr där väggarna vidgar sig, där inget är inrutat, utan oändligt. Den gråa vardagen byts mot färgsprakande fantasi. Simbassängen ger mig lugn, glädje och frid. Jag möter en undervattensvärld som inte störs av det stressiga på ytan, utan får vara som en fristad, en plats att längta till.

Illustrationerna är fantastiska och täcker hela uppslagen. Det är som att de vill säga så mycket som möjligt, även om de enfärgade partierna är stora. Tomrummen fylls med det lugna. Färgvalet går från svartvitt till pastell och starkare färger. Jag fascineras av hur mycket det går att berätta enbart genom bilder. Inte ett enda ord ger oss någon ledtråd. Det intressanta med det här är hur olika berättelser det kan bli med olika läsare. Nästan gång jag läser boken kanske jag gör en helt annan tolkning.

Författarens önskan är att detta ska vara en allåldersbok, alltså utan målgrupp. Låt så vara. Jag gillade den här boken riktigt mycket!

Uppslag från boken.

Första meningen: ---
Antal sidor: 52
Förlag: Mirando bok
Utgivningsår: 2016
Originaltitel: Suyŏngjang